Ett egenvårdande inlägg.

Jag är överjävlig överrörlig och vig och det är en jäkla tur. Idag skulle jag tejpa min häl på egen fot, med egen hand, så att säga. Trots noggranna instruktioner från naprapaten var det baske mig inte det lättaste. 

Först skulle jag göra ett ankare runt fotryggen. Det var enkelt, för ankaret skulle inte sitta tajt…

Därefter skulle jag få till två hästskor runt hälen – en från vardera håll. Samtidigt som tejpen skulle på skulle jag klämma ihop hälen. Hästskorna skulle sitta rätt hårt. Det var… lite svårare…

Men sen kom Det Riktigt Svåra. Tejp är nämligen synnerligen klistrigt. Och moment tre innebar att jag skulle göra halva åttor med fyra smala remsor tejp, runt hälen. Det gick… sisådär…

Det fjärde momentet var ytterligare en hästsko runt hälen och slutligen, moment fem, ett ankare till runt fotryggen. Det blev i alla fall nåt som dolde de värsta knöligheterna…

En kan väl säga att en naprapat har diplom på väggen och fingertoppskänsla för tejpning. En Toffla har inget diplom på väggen och ingen fingertoppskänsla för tejpning. Men slutresultatet blev i vart fall OK. Jag tycker att tejpen sitter lagom hårt och stödjande, fast kanske lite långt under foten. Det känns inte helt rätt och bekvämt.

Jag tror inte att jag kan försörja mig som naprapat, men jag är i vart fall nöjd med att svinnet blev tämligen litet – se biten på bilden nedan. Och nåt lyckades jag åstadkomma med min fottejp och min hushållssax i alla fall. För övrigt skriver Klara, min naprapat, betydligt snyggare än jag. Vissa kunskaper går emellertid inte att förvärva genom att bara läsa, en måste göra också. Så några gånger till, sen tror jag det blir… bättre. Perfekt blir det aldrig.

Klara Naprapat skriver bättre än jag tejpar, helt klart. Men svinnet blev försumbart – biten nere till höger på kortet.

Livet är kort.