Ett inlägg om en film baserad på en bok.

För ungefär sju år sen kom boken Hypnotisören. (Nej, inte Hypnoti-Sören Snigg, Anna!) Det var ett jädra spekulerande om vem som stod bakom pseudonymen Lars Kepler, men det tog en kaffekvart och sen var det avslöjat: makarna Ahndoril. Jag minns att jag var så nyfiken när jag läste boken, given till mig av vännen Lena, att mitt fokus låg på att klura ut författarens identitet, inte handlingen. Så… för nästan första gången i världshistorien kan jag avslöja att filmen är bättre än boken! I kväll såg nämligen Fästmön och jag Hypnotistören (2011) i regi av Lasse Hallström med hustrun Lena Olin i en av huvudrollerna tillsammans med Mikael Persbrandt. Filmen var inspelad från TV4 och hade legat ett tag på DVD-hårddisken.

Som i boken inleds filmen med att en hel familj slaktas. Nästan. Ett barn överlever och med hjälp av en hypnotisör försöker polisen Joona Linna att hitta mördaren. Problemet är bara att hypnotisören Erik Bark, spelad av Mikael Persbrandt, har en blödarsjuk son tillsammans med Simone Bark (Lena Olin) – och den sonen kidnappas av mördaren. Snart börjar en jakt mot tiden eftersom pojken är sjuk och befinner sig i en annan sjuk människas våld.

Jag tyckte att boken var rörig för att den innehöll så många historier. Filmen känns inte alls rörig utan logisk. Dessutom anar jag en viss inspiration av självaste Ingmar Bergman. Ena halvan av Lars Kepler, Alexander Ahndoril, skrev bland annat boken Regissören om Bergman, för övrigt, så helt ute och cyklar är jag inte.

Nä, filmen är riktigt bra och scenen i slutet med bussen otroligt nervpirrande. Sen noterar jag en viss humor också, som att Joona Linna är en fena på att få sin kollegas unge att tjuta. Hurra, äntligen nån som vågar skoja om barn på det sättet!

Toffelomdömet blir högt.

Livet är kort.