Tofflan – the neverending story

OBS! Anonyma kommentarer publiceras inte – se Reglerna!

Så här gör du när du kommenterar:

• Skriv din kommentar som vanligt i kommentarsfältet.
• Snegla åt vänster eller nedanför kommentarsfältet. Tre ikoner syns – WordPress, Facebook och ett brev.
• Klicka på brevet (om du inte har WordPress-konto förstås eller vill använda Facebook) och fyll i dina uppgifter.
• Klicka sen på Svara.
• Ingen mejladress syns utåt, bara inåt så att jag kan verifiera.

Kära dagbok…

Trött frukost med min trägubbe och krigsbrudarna.

I natt kom det regn. Kanske var det därför jag sov ganska bra. Trött, som alltid, gick jag till sängs före klockan 22. Läste en liten stund, men släckte snart. Klockan 4.10 vaknade jag till och gick upp på toa. Sen lyckades jag somna om igen och sov fram tills mobillarmet tillrade igång. Då borde jag ha sovit kanske sju och en halv timme. Minst. Det är snudd på rekord.

Ändå var jag trött vid frukosten. Ibland är det lite skönt att slippa tömma kattpottor, sopa kattsand och kladda med kattmat – eller kräk – på morgnarna. Men icke desto mindre saknar jag Tisslingarna oerhört. De var ju min familj från februari 2018 till april 2024. Gosedjuren. De sista månaderna försökte jag distansera mig från dem. Det var oerhört svårt. När jag träffar dem nu, som igår, vill jag bara gosa med dem hela tiden. De är inte lika gossugna som jag, men Lucifer kommer alltid fram och stryker sig kring mina ben. Citrus låter sig villigt klias. Men vid frukosten hemma hos mig är jag ensam med min trägubbe och krigsbrudarna, för tillfället. Tänk dig, kära dagbok, 650 unga kvinnor på ett skepp tillsammans med en manlig besättning som varit svältfödda på kvinnligt sällskap en längre tid… Det är en roman, men den är baserad på verkliga händelser.

Saknar dem oerhört! Lucifer och Citrus på Main Street i mars 2024.

Termometrarna visade åtta grader, men appen sa att det kändes som fem. Därför tog jag tröja under lättviktsjackan. Det blåste som fan igår och det blåste fortfarande lite grann i morse. Ganska skönt, dock. Jag frös bara lite om min nyklippta nacke. Och medan jag fotade ett trädäck på vägen såg jag hur snabbt regnvattnet på det torkade upp i morgonsolen.

Regnvattnet torkade snabbt i morgonsolen.

På jobbet var det ganska ödsligt. Jag vet att mina arbetskamrater, med undantag av främst Stora A, är morgontrötta, men huset var nästan tomt på folk när jag kom dit. Runt åttatiden hade i alla fall två personer på avdelningen trillat in.

Jag hade inte fått vare sig översättning eller artikel som är ute på faktagranskning i retur i morse, men än är det ingen panik med dem. Den artikel som är på översättning behöver jag dock lägga in klar för publicering i systemet innan jag går på ledighet. Stora A är ledig den här veckan, jag är ledig delar av denna samt hela nästa, så han hade lovat att publicera min artikel. Men jag har ända till onsdag på mig. På eftermiddagen kom artikeln som varit på faktagranskning i retur i ett sånt skick att jag fick bli lite… skarp.

Vidare fortsatte jag knacka ner en artikel med lite lättsammare innehåll, en text som ska läggas ut framåt sommaren. Tanken är att jag ska göra tre såna artiklar. Två av dem är i princip klara nu och ska bara innehållsgranskas. Innehållet ska fokusera på universitetets… sevärdheter. Sevärdheter som finns i centrala Uppsala. Det kanske inte är så svårt att gissa en av sevärdheterna, kära dagbok, för den som känner mig…? (Inget på bilden nedan, dock, den visar bara kommunhuset…)

På väg mot centrala Uppsala och sevärdheter..?

Lunch åt jag mitt på dan. Det var inget konstigt med den, den var en ordinär lunch med litterärt sällskap. När jag kollade kommentarerna handlade Lottens om boken jag läser och vad jag tycker om den. Jag gillar inte feelgoodromaner och undviker dem om jag kan. Jojo Moyes böcker är emellertid lite mer än bara feelgood. Ofta berör de kvinnors varierande situationer, ofta i andra tidsepoker än nutid, och det handlar inte enbart om relationer mellan två älskande. Därför inte bara fördrar jag hennes böcker, jag tycker ofta väldigt mycket om dem. Givetvis kommer ett inlägg om krigsbrudarna när boken är utläst.

Ordinär jobblunch med bra bok.

∼ ♦ ∼

Det lär låta illa när hissarna ska rivas.

I postboxen hemma låg inte boken jag skulle få för recension utan en lapp från hyresvärden. Husens hissar ska bytas ut. Totalt har vi fyra hissar. Min hiss och en annan hiss rivs och byts ut i augusti. Arbetet beräknas ta tre veckor. Om jag lever då lär jag bli smal och fin av trappspringandet. Eller också trillar jag av pinn – på väg upp i trappan. Det kan också bli svårt för mig att jobba hemifrån med tanke på att det säkert låter illa. Suck… Men jag vet att det måste göras. Vårstädning i garaget aviserades på samma papper, dock inte när. Linjerna ska målas i samband med städningen. Gissningsvis får jag ut och leta parkeringsplats då. Suck 2… Men… även detta måste göras.

∼ ♦ ∼

Nån matlåda hade jag inte tagit fram ur frysen i morse, så det gjorde jag när jag kom hem. Spaghetti och kycklingfärs stod det på locket. Jag micrade maten, förgyllde den met ketchup och riven cheddarost, åt och blev mätt.

Måndagsmiddag med Hopptimisten och krigsbrudarna.

∼ ♦ ∼

Körsbärsblommen i påskriset är på väg att slå ut.

I kväll står läsning på agendan. Ovanligt, jag veeet. <== ironi Men jag behöver vila på soffan. Hjärtat har skuttat rätt bra i bröstkorgen idag. Hälsporrefoten är i alla mindre ond i kväll. Det kan i och för sig vara högst tillfälligt, men jag vill gärna tro att den är på väg att läka ut.

Och nu får påsken skynda sig hit, för körsbärsblommen i mitt påskris är på väg att slå ut. Jag minns påskarna när mamma och jag gick på Vätterpromenaden och plockade ris från grenar och kvistar som kommunen beskurit och ännu inte fraktat bort. Jag minns också att mamma tog in körsbärsblom och äppelblom från trädgården när hon och pappa bodde i huset… Det var inte alltid lyckliga tider, men det finns fina minnen som jag en dag kanske knackar ner lättsamt.

∼ ♦ ∼

Livet är kort.