OBS! Anonyma kommentarer publiceras inte – se Reglerna!

Så här gör du när du kommenterar:

• Skriv din kommentar som vanligt i kommentarsfältet.
• Snegla åt vänster eller nedanför kommentarsfältet. Tre ikoner syns – WordPress, Facebook och ett brev.
• Klicka på brevet (om du inte har WordPress-konto förstås eller vill använda Facebook) och fyll i dina uppgifter.
• Klicka sen på Svara.
• Ingen mejladress syns utåt, bara inåt så att jag kan verifiera.

Ett recenserande inlägg om en läskig debutroman.

I mitten av mars 2026 hittade jag spännande bokpost i min postbox. Modernista hade vänligen på mitt önskemål sänt mig ett recensionsexemplar av kanadensiske författaren Marcus Kliewers debutroman Vi brukade bo här. Boken kom ut på originalspråk 2024 och Modernista var det förlag som gav ut översättningen av boken. Stort TACK!

Charlie och Eve köper ett hus i bergen till ett billigt pris. Huset ligger avskilt. De börjar renovera det i syfte att sälja det med vinst såsom de gjort med tidigare hus. Men en dag knackar det på dörren. Mannen utanför säger att han en gång bodde i huset och vill ta en snabb tur i huset med familjen. Bara det att när familjen kliver in händer nåt. Eve vill få ut dem, men familjen dröjer kvar…

Omslaget till den här boken utlovar att den ska vara läskig. Och ja. Jag hade nog faktiskt kunna välja boken på grund av omslaget. Det är så snyggt och passande, trots att det är en friköpt bildbanksillustration.

Även den här boken har kapitelrubriker (jämför Carina Burmans bok Bittert, amore, en bok som kom ut på vårdagjämningen 2026 och som jag recenserar här den 24 mars 2026) och sånt gillar jag mycket. Insprängt mellan kapitlen är också olika dokument som jag inte riktigt begriper. Först. (Och jag vet inte om jag fattar allt senare heller…) Omfånget är på strax under 300 sidor i den svenska utgåvan. Föredömligt!

Författaren bygger otroligt skickligt upp en mycket obehaglig stämning. Redan från start känner jag antipati mot karaktärerna. Ingen i den femhövdade familjen – pappa, mamma och tre barn – är sympatisk. Eller… alla är… konstiga. Hade jag varit Eve skulle jag inte ens ha öppnat dörren när de ringde på en snöig fredagskväll. (Men vad gör man inte för att det ska bli litteratur? 😉 ) Eve och Charlie blir också märkliga. Vilka är de egentligen? Författarens karaktärsbeskrivningar svänger och de onda blir goda, de goda blir onda. Eller..? Miljöerna som ramar in berättelsen och dess persongalleriet är främst ett eller ett par gamla hus med läskiga källare och vindar. Då fattar du kanske att den här boken är… ruggig.

Språkligt kan jag inte bedöma översättningen eftersom jag inte har läst boken på originalspråk, men jag tycker att det flyter på bra. Jag hittar några små korrekturfel i den här utgåvan på svenska och det skämmer. Men jag finner också en och annan finurlig formulering som får mig att le, bland annat när Eve suckar inombords för att hon inte alls har lust att leta efter en unge hon inte känner i en sjabbig källare. (Vem har inte känt så, ungefär?)

Förutom att det här är en spänningsroman eller snarare en skräckroman, har den ett HBTQ-tema som är snyggt invävt. Men det här är en bok där inget – eller kanske ingen? – är vad det/den är. Jag försöker hitta logik i berättelsen och får ge upp. Det vore onekligen spännande att se vad Netflix gör av den. Jag vågade knappt läsa boken eftersom jag är ensam.

Toffelomdömet blir högt.

∼ ♦ ∼

Livet är kort.