OBS! Anonyma kommentarer publiceras inte – se Reglerna!

Så här gör du när du kommenterar:

• Skriv din kommentar som vanligt i kommentarsfältet.
• Snegla åt vänster eller nedanför kommentarsfältet. Tre ikoner syns – WordPress, Facebook och ett brev.
• Klicka på brevet (om du inte har WordPress-konto förstås eller vill använda Facebook) och fyll i dina uppgifter.
• Klicka sen på Svara.
• Ingen mejladress syns utåt, bara inåt så att jag kan verifiera.

Kära dagbok, julgodis och klappar till sist…

Julklappsöppning med Sarah Dawn Finer.

Det var väldigt gott med julmat igår, men… Magen tyckte inte riktigt det. Jag fick ta det riktigt lugnt efter mat och disk. Så småningom blev det emellertid dags även för mig att dricka kvällskaffe, äta julgodis och… öppna julklappar. Det var länge sen jag fick så många julklappar som jag fick i år. Jag blev riktigt häpen med tanke på hur elak jag har varit enligt somliga (som kanske inte har varit så sjuka så länge som jag. Eller som kanske inte har nån förmåga till empati).

Nåt mänskligt sällskap hade jag givetvis inte, men under julklappsöppningen fanns Sarah Dawn Finer på TV-skärmen och lite senare de aningen vimsiga prällarna på midnattsmässan i Rom. Jag skrattade lite för mig själv (ja, nån annan var ju inte här) när en person agerade ordningsman och liksom puttade in prällarna i leden. En kvinnlig röst mässade (!) på svenska i nån sorts syntolkning av mässan. Jag önskade att det fanns en avstängningsknapp! Det förstörde ju hela upplevelsen. Sarah Dawn Finer, däremot, sjöng vackert när jag öppnade alla mina klappar.

Stärkt av kvällskaffe och julgodis…

…öppnade jag alla dessa fina julklappar.

Kolla vilken hög med böcker!

Vimsiga prällar och en på svenska mässande kvinnlig röst som inte gick att stänga av.

Och ja. Jag hörde av mig till alla givarna (utom jobbet, som kompletterade min stora samling brickor med ytterligare två exemplar, samt Annas snälla mamma, eftersom det var sent) och tackade. Dels för jag är uppfostrad av mina föräldrar att tacka, men också för att jag verkligen var/är tacksam.

Ett tämligen frostigt tack tillbaka fick jag från ett håll. Trist beteende hos människor som har krympt i mina ögon. Jag går vidare. I stället gladde jag mig åt att Tisslingarna gillade sina klappar och att jag förhoppningsvis sått ett frö hos nån som vill hitta tillbaka till läsning. Och varmt är det fortfarande i hjärtat efter julklapparna, tre stycken, från oväntat håll.

∼ ♦ ∼

Dyster dag

Jag stannade snällt i sängen i morse och läste och drack kaffe.

Juldagen jag vaknade till var dyster. Efter några dar med solsken har vädret vänt till mulet. Gårdagens ynka minusgrader hade stigit till nollan och nordlig vind. Jag vaknade nånstans runt åtta och klev då upp för att ta medicin och fixa kaffe. Medicintiderna har jag förskjutit framåt. Eftersom jag är ledig ett tag känns det onödigt att kliva upp kvart i sju varje morgon för att ta medicin. Nu kan jag sova lite till om jag vill, men hittills har jag nog bara somnat om en gång. Att vakna klockan åtta en ledig dag känns ändå OK. Undantagna är de morgnar när ungen ovanpå har träskodans eller springtävlingar i träskor tidigt. Det har varit så nära att jag har slängt på mig morgonrocken och stegat upp en trappa, ilsken, med håret på ända och ögonen rödsprängda av sömn och alltför långvarigt linsbärande – för att häva ur mig fula ord. Men jag har behärskat mig. Jag tränar på det också. För hjärtats skull. Har ju en hjärtsjukdom, remember.

I morse stannade jag snällt i sängen och läste och drack kaffe. Jag hade läst ungefär en tredjedel när jag började läsa i morse. Efter morronstunden är jag mer än halvvägs i boken. Den här morronen lärde jag mig om etymologin kring ordet ker som förekommer flitigt i Dödsboet.

Cirka en tredjedel läst när jag började läsa i morse.

Om ordet ker i Dödsboet.

Men att ligga i sängen en hel juldag funkar inte för mig. Jag klev upp och åt grötfrukost, duschade och bäddade. Kort sagt gjorde mig redo för dagens promenad. Jag går ju vidare.

Grötfrukost på juldagen med mina kära Hopptisar, Dösboet och en massa levande ljus.

∼ ♦ ∼

Långpromenad i blåsten

Jag går vidare. Fri, glad och nöjd. Inte jämt, men kortare stunder. Och det i sig är ett framsteg.

Tänk att trots att det inte var nån sol utan mulet och blåsigt idag kom jag ut. Och jag gick nästan tre kilometer! Ensam. Alla jag mötte var i sällskap med minst en person eller hund, utom en kvinna. Men hon bar å andra sidan på ett instrumentfodral (trombon inuti?), så hon räknas inte heller som ensam. Bara jag. Och jag är så stolt och nöjd att jag tar mig ut, att jag går trots den dystra dan.

Jag känner mig glad och fri, åtminstone korta stunder. Hjärtat slår som det ska. Jag har lite svårt med andningen fortfarande, den är för ytlig, men jag kör mina andningsövningar. Det är också svårt att svälja, vilket delvis kan förklara magontet som inte riktigt vill släppa. Men ändå. Det här trodde jag inte att jag skulle åstadkomma utan praktisk hjälp och härvarande pepp. Nu vet jag att jag kan själv. Jag går vidare.

I lindallén mellan Main Street och järnvägen.

Pålningsmaskinen vilade på juldagen.

En klunga människor på håll på Main Street.

Här bodde min farmor och farfar i början av 1960-talet. Idag är det det närmaste familj jag kan komma.

På Vaksalagatan på väg hemåt igen.

Visst var jag väl värd ett par timmars läsning på sofflocket samt en gofika med saffransskorpor och pepparkakor efter detta, kära dagbok?

Juldagsfika och läsning på sofflocket.

∼ ♦ ∼

Avslutningsvis…

Det blev kväll och jag dukade fram en juldagsmiddag. Ser väldigt gott och mysigt ut på bilderna, men tyvärr fick jag inte i mig så mycket. Ögat och näsan samarbetade, fast resten av kroppen tackade nej. Snaps gick dock bra att få i mig, två och en halv idag plus sång (stackars grannar, den duger inte ens till träskodans).

Sillbordet uppdukat.

Juldagsmiddagen…

…inkluderade sång till snapsarna. Hopptisarna hjälpte till.

Jag fick också julens enda inbjudan. Och tyvärr fick jag tacka nej även till den. Men den finaste E… dit ska jag klara att promenera en dag. Jag går vidare!

∼ ♦ ∼

Livet är kort.