OBS! Anonyma kommentarer publiceras inte – se Reglerna!

Så här gör du när du kommenterar:

• Skriv din kommentar som vanligt i kommentarsfältet.
• Snegla åt vänster eller nedanför kommentarsfältet. Tre ikoner syns – WordPress, Facebook och ett brev.
• Klicka på brevet (om du inte har WordPress-konto förstås eller vill använda Facebook) och fyll i dina uppgifter.
• Klicka sen på Svara.
• Ingen mejladress syns utåt, bara inåt så att jag kan verifiera.

Kära dagbok, jo tack, choklad och böcker har jag…

Igår när jag telefonerade med mammakusinen B pratade vi kort om julfirandet som ligger framför oss. Jag ska vara ensam precis som förra året, vilket jag berättade. Det är inte så att inbjudningarna har haglat över mig till denna familjehögtid heller. Har man ingen familj så har man inte. Hon frågade bekymrad om jag har choklad, däremot… Och det har jag! Dels fick jag en chokladask av Korgtassen samt kolor av Anna. En och annan ytterligare choklad finns i skafferiet. Jag åt några rader igår, men det smakade inte som det brukar. Jag vet inte om smaklökarna har fått sig en smäll. Sen har jag fortfarande lite svårt att svälja. Det har blivit bättre, dock. 

Jag har choklad till jul.

Jorå, jag har böcker att läsa också.

Men medan mammakusinen B:s fråga var vänligt ställd fick jag en kommentar på en av mina bilder på Insta igår som sårade mig. Personen hade kommenterat en bild där jag sitter rätt risig i sjukhuskläder med blånad hand. H*n tyckte att jag kunde läsa en och annan bok. Efter det var där tillagt en av skratt gråtande emoji. Jorå, det är tur att jag har böcker och att jag orkar läsa. Annars hade ensamheten varit total. Men den som inte är eller aldrig har varit ensam eller inte heller har en självvald ensamhet förstår inte hur det kan kännas en storhelg när ”alla andra” har familjer. Jag vill inte tro att kommentaren var elakt menad, men i mina ögon kändes den tanklös och jag blev ledsen. Det här med jul, familj och ensamhet är känsligt.

∼ ♦ ∼

Gyllne morgon

Men lo and behold, det blev en riktigt gyllne morgon! Det var nog inte bara jag som blev förvånad över att solen plötsligt tittade fram. Tidigt i morse steg den upp bakom hustaken och färgade himlen bakom UKK förunderligt gul.

Gyllne morgon…

Jag vaknade sent idag, nattsömnen var hyfsad, men inte på topp. Kaffe fixade jag i alla fall som vanligt och kröp sen ner igen för att läsa ut den röda boken om den kvinnliga journalistligan. För att bryta av bytte jag till en bok om ett manligt AI-holgram. I oktober i år fick jag den tredje delen i en serie för recension. I december nätshoppade jag en låda böcker – så att jag inte skulle känna mig så ensam i jul – där första delen i serien var en av dem jag hade beställt.

Jag läste ut boken om den kvinnliga journalistligan…

…och bytte till en bok om ett manligt AI-hologram.

∼ ♦ ∼

Ljus

”Varde ljus!

Det vart ljus!

sa min gud när han skapade världen. Och ljus vart det (det står inte blev i min Bibel), även idag, som sagt. Kanske borde jag ha tagit en promenad, men nu var det ett par saker jag behövde handla som inte fanns på Korgtassen. Det fick bli en tur med bilen.

Innan dess tog jag i alla fall en promenad med dammvippan. Tanken var att försöka dammsuga idag också, men den tanken lät jag ligga på hyllan ett bra tag. Jag känner av ljumsken (runt ingångshålet) och nån hjälp att lyfta ur dammsugaren ur städskåpet har jag inte. Jag tänkte att det får jag försöka med i morrn. Eller försöka och försöka, jag får helt enkelt göra det. Alla har ju som sagt inte nån familj som kan hjälpa till eller hemtjänst. Känner jag mig själv fixar jag även dammsugningen, fast inte idag.

Fyllt på med mediciner för en vecka.

Snabbfixa till mig själv orkade jag i alla fall. Jag skrubbade åter igen försiktigt på klister från EKG-elektrodsplåstren som inte släppt. Noterade en hel del eksem. Vidare fördelade jag veckans medicin. Jag hade verkligen hoppats få fördela mindre medicin i dosetten, men den villfarelsen togs ur mig när jag skrevs in förra fredagen vid Sjukstugan i Backen.

Sen slog jag mig ner vid köksbordet för att äta fil med bär och flingor och givetvis tända det fjärde adventsljuset. Det kändes konstigt, för solen var väldigt stark. Disken lämnade jag till senare, men innan jag åkte tog jag fram en matlåda med tre bitar stekt kalkon ur frysen. Ingen jätteportion. Det fanns dock sallad kvar från igår och för övrigt började jag må illa, så… I vart fall gjorde jag åkturen och kom hem med det jag mest behövde – värmeljus – och lite till. Inte för tungt för att bära i ryggsäcken, för jag får fortfarande inte bära tungt, som sagt. Har väl med såret i ljumsken att göra, men det läker bra och har inte blött sen igår.

Fjärde adventfrukost i solen!

Till middag.

Värmeljus och lite annat jag behövde.

Jag gick de fyra trapporna ner och upp till garaget, dessutom. Men efter det behövde jag vila på soffan. Och sen var det ju fikadags.

Eftermiddagsfika den fjärde advent.

∼ ♦ ∼

Så blev det kväller…

Men Envis Som Synden tog sig i kragen, lyfte ut dammsugaren ur städskåpet och dammsög. Hela jävla lägenheten! Inte ens andfådd en liten gnutta blev jag. Däremot gjorde det ont i ljumsken och jag har inte vågat titta om det har börjat blöda än. Who cares? Jag gjorde det. Igen. Utan att be om hjälp.

Matlagningen sen blev i lättaste laget. In med klyftor i ugnen. De tre kalkonbitarna värmde jag i micron. Vitlökssmör, sås och sallad var bara att ställa fram, rödvin bara att hälla upp.

Fjärdeadvent-/vintersolståndsmiddag med tänd kopparstake, Hopptisarna och en spännande bok.

Resten av kvällen? Jag hänger väl över min bok (inga problem!) eller ser nåt på TV. Det kan bli tidig sänggång, för jag är trött.

∼ ♦ ∼

Avslutningsvis…

Månntro jag har en annan hjärtdiagnos än de två jag har fått..? Broken heart syndrome beskriver Fatima Bremmer i Ligan som att hjärtats ena kammare vidgar sig så mycket att pumpförmågan blir sämre. Orsaken till detta är akut sorg, långvarig stress och – jag tror hon menar eller! – trauma.

Om Broken heart syndrome i Fatima Bremmers bok Ligan.

∼ ♦ ∼

Livet är kort.