OBS! Anonyma kommentarer publiceras inte – se Reglerna!

Så här gör du när du kommenterar:

• Skriv din kommentar som vanligt i kommentarsfältet.
• Snegla åt vänster eller nedanför kommentarsfältet. Tre ikoner syns – WordPress, Facebook och ett brev.
• Klicka på brevet (om du inte har WordPress-konto förstås eller vill använda Facebook) och fyll i dina uppgifter.
• Klicka sen på Svara.
• Ingen mejladress syns utåt, bara inåt så att jag kan verifiera.

Kära dagbok, färgbyte???

Bruna handen ser för jävlig ut, men gör inte ont.

Nja, högerhandens ovansida är mest brun och ljumsken (ingen bild!) är mest lila. Ingendera gör särskilt ont. Ljumsken kliar lite, vilket tyder på läkning. Handen ser bara för jävlig ut, men smärtar inget. Och hjärtat då, kanske du undrar, kära dagbok? Jorå, det jobbar på. Jag liksom hör slagen inne i huvet. Bröstkorgen är fortfarande öm. Jag kör lite egna andningsövningar för att försöka bättra på syresättningen.

Det går bättre, några steg framåt varje dag. Just nu har jag råd att inte ha bråttom. Jag har varit sjukskriven sen i måndags, men jag friskskrev mig från och med idag. Och ja. Jag har kollat av jobbmejl och besvarat några under veckan. Inte mer jobb än så. Jag har inte orkat annat än att ta det lugnt. Eftersom jag inte ens visste om jag skulle överleva måndagen känner jag nu en försiktig optimism. I made it!

Bäst av allt är fortfarande att den enda hjälp jag tagit emot är skjuts och hämtning. Jag har klarat resten själv. Det blir som det blir. Allt blir inte gjort. Men det är faktiskt skit samma. Nu vet jag att jag kan stå på egna ben, ha båda fötterna (varav den ena är ond) på marken. Jag vet vilka människor jag kan lita på. I nöden prövas vännen. Det här var troligen min största nöd hittills i livet. Och jag gick igenom den väldigt mycket på egen hand. Brun hand…

Det finns inget nätverk omkring mig, jag har ingen familj och de flesta vänner har hört av sig efteråt enbart. Men jag har hjälpsamma arbetskamrater, ett ex som har kollat läget varje dag, en ny vän som bjuder på sig själv vilket gör att jag vågar öppna mig och en annan, ganska ny, vän som bor en bra bit härifrån, men som fattar det här med min kärlek till böcker. Tacksam!

∼ ♦ ∼

Långsamt

Långsam lördagsstart med gott samvete.

Nattsömnen är det fortfarande si och så med. Jag kan ofta somna i hyfsad tid, men efter tre timmar vaknar jag. Då gäller det att försöka somna om snabbt igen, annars är det kört. I natt sov jag inte jättebra. Men det gör inget, för idag har det ju varit lördag hela dan och jag är friskskriven och ledig. Från och med måndag har jag semester och är ledig en bra bit in i januari. Först den 12 januari ska jag vara åter i tjänst.

Så jag kunde med gott samvete inleda den här lördagen långsamt med läsning och kaffe på sängen fram till 8.30, ungefär. Boken Ligan som jag läser är ingen roman utan en biografi. Den är tung att hålla i och tung att läsa. Men bra. Mer säger jag inte här och nu.

Idag hade jag en huvudpunkt på min agenda. Men först åt jag frukostfil, duschade och bäddade. Väderappen hade lockat med sol…

Lördagsfrukost med levande ljus, väldoftande hyacint, Hopptisarna och Ligan.

∼ ♦ ∼

Promenad med lyckade ärenden och ganska fint

Helgen är räddad!

Solen lyste med sin frånvaro. Väderappen kan en verkligen inte lita på. Men mig kan en lita på! Jag slängde på mig ytterkläder, gick nerför tre trappor och promenerade bort till tunnelbygget för att kolla läget. Lite fundersam blev jag, för jag tycker att den ”hög” som håller upp järnvägen ser klenare ut nu än sist. Samtidigt är jag ingen expert på tunnlar och grävande.

Däremot är jag en expert på godsaker. Frågan var om jag skulle få nån Noisette i helgen eller inte… Men jodå! Jag hoppade in på Butiken på hörnet när jag hade fotat tunnelbygget. Där köpte jag två av de sex sista Noisetterna. Helgen är räddad.

Från vänster sida…

…ser högen under järnvägen lite klenare ut.

Från höger sida också. Tycker jag.

Jag fick en kick av såväl promenad som Noisetter och bestämde mig för att gå lite till. Det kändes bra, förutom att vänsterfoten gjorde ont. Inte så mycket, men jag insåg att långpromenad var inget den skulle fixa. Det var inte heller nåt jag skulle ha orkat. Jag tog därför bara en liten omväg om Höganäsparken hem för att se hur den nya entrén från Väderkvarnsgatan såg ut. Ganska fint med bänkar och bord, men frågan är hur länge dessa håller sig ”ganska fina”…

Fin entré till parken från Väderkvarnsgatran med nya bänkar och bord.

Så här ser de gamla borden i parken ut…

Hemkommen gick jag uppför de tre trapporna. Då blev jag lite andfådd, men jag känner mest av att benmusklerna har blivit svagare. Jag överraskade emellertid mig själv med att ha gått två kilometer, enligt stegmätaren!.. Med detta sagt tyckte jag att jag var väl värd att vila fram till eftermiddagsfikat.

Lördagsfika med Ligan och Noisette.

Dagens vila blev ett kärt samtal till mammakusien B. Jag blir alltid så glad när jag har fått prata med henne. Hon är smart, klok, vass och rolig. Efter samtalet blev jag emellertid tvungen att vila en stund till. Hjärnan vill så mycket, men kroppen hänger ännu inte med till 100 procent. Jag somnade…

∼ ♦ ∼

Aftonen

Framåt kvällen hackade jag en sallad på det som fanns hemma: tomater, sallad, oliver, rödlök och fetaost. Spetspaprikan luktade som om den kom från vikingatiden, så den ganska lilla biten åkte direkt i sopen. Till middag, förutom salladen, värmde jag en Felix ostpaj. Den smakade inte ett skit. Bra att veta, för då köper jag inte den igen. Jag drack ett glas rött till maten, men jag tyckte att även det smakade konstigt. Kanske har Ingreppet förändrat mina smaklökar..?

Smaklös ostpaj från Felix, men god sallad av mig till lördagsmiddag.

På CD-växlaren i köket (jajamens!) snurrar fem CD-skivor med soft julmusik. Anna messade under middagen och undrade om jag förtärde musik med HBTQ-anspelning, men så roligt har jag inte här. Jag tränar på julen och faktiskt tycker jag att mina jul-CD-skivor har rätt OK musik.

Men när jag sätter mig i fåtöljen, du vet den där trasiga, hamnar säkert Ligan i knäet eller kanske faller ögonen på nåt TV-program.

Min dag har inte varit särskilt händelserik, men jag har både vilat och rört på mig, utan sällskap. Är man ensamboende så är man, inget att ljuga om. Jag är i alla fall mycket nöjd eftersom jag fixade promenaden. I made it!

∼ ♦ ∼

Avslutningsvis…

Det kliar i mig av lust att ge mig in i en strid som inte är min. Men det ska jag inte göra. Fast när anklagelser om att andra förstör ens varumärke slungas ut, blir jag förstummad av bristen på självinsikt och ödmjukhet. Vad sägs om lite julefrid, alla bråkstakar..?

Julefrid på er, alla bråkstakar!

∼ ♦ ∼

Livet är kort.