OBS! Anonyma kommentarer publiceras inte – se Reglerna!

Så här gör du när du kommenterar:

• Skriv din kommentar som vanligt i kommentarsfältet.
• Snegla åt vänster eller nedanför kommentarsfältet. Tre ikoner syns – WordPress, Facebook och ett brev.
• Klicka på brevet (om du inte har WordPress-konto förstås eller vill använda Facebook) och fyll i dina uppgifter.
• Klicka sen på Svara.
• Ingen mejladress syns utåt, bara inåt så att jag kan verifiera.

Kära dagbok, jag har så svårt att tro det…

Gårdagskvällen innebar lite av en chockupplevelse för mig. Jag kollade andra delen av Reykjavik 112 på TV4 Play, men det var inte det som upprörde mig.

En stjärna har alltid flera spetsar…

Ett bekant ansikte dök upp i en helt annan kontext. Tid och erfarenheter hade satt sina spår precis som i mitt och alla andras ansikten. Jag hade svårt att tro att den jag såg var en viss person och jag ”forskade” vidare. Jo då. Det var den jag trodde. Sociala medier kan vara bra ibland, men vid andra tillfällen kan det skada människor ”beyond repair”. Det visar sig att ord står mot ord. Och när ord sätts på pränt och den ena parten inte kan försvara sig… Det finns ingen rättvisa.

Jag som var helt ovetande, som inte känner till några detaljer, kan inte avgöra skuldfrågan, för jag var inte inblandad på nåt vis. Och hur många var det? Alla som har en åsikt kan orimligen ha varit där. Jag var inte där i alla fall, så jag kan inte veta. Det är nog bra att tänka lite till innan en bildar sig en tvärsäker uppfattning. Det finns alltid två sidor av ett mynt. En stjärna har alltid flera spetsar. En gång kände vi varandra väl. Det var länge sen. Men jag har mycket, mycket svårt tro att min gamla (skol)kompis har det i sig som h*n anklagas för. Mjukhet är det ord jag förknippar med Sibba.

∼ ♦ ∼

Onsdag hemma

Idag har det varit onsdag hela dan och för ovanlighetens skull har jag varit hemma. Jobbat på distans. Det kändes helt rätt idag, för mina krafter sinar allt snabbare och dag för dag. Kroppen har liksom ställt in sig på att snart, SNART ska nånting ske som förhoppningsvis förändrar saker. Jag är så trött och slut, jag vill bara vara igenom det. För då blir det antingen bättre eller sämre. Dagsformen just nu är ingen höjdare.

Men som varje vardagsmorgon klev jag upp 5.45, tog en dusch, klädde mig och satte mig vid frukostbordet för att sleva i mig fil och läsa en stund. Just nu är det feelgood jag läser, Den lilla bokhandeln i hamnen, och det är inte min favoritgenre. Det händer dock då och då att jag provar om jag har ändrat mig. När jag slog ihop boken i morse för att sätta mig vid jobbdatorn hade jag läst 45 sidor, det vill säga nio procent, enligt Goodreads. Och jag har redan genomfarits av flertalet rysningar, inte en enda av välbehag.

Onsdagsfrukost med fil och feelgood.

∼ ♦ ∼

Uppsala en katastrofzon, men jag har fyra klockor

Buketten från förra helgen. Amaryllisen har fyra klockor.

Klockan sju prick satt jag vid jobbdatorn. Utanför var det ganska livligt och stökigt. Väderkvarnsgatan asfalteras nu och samtidigt korsas gatan av arbetsfordon från järnvägstunneln. Uppsala är en katastrofzon trafikmässigt just nu. Jag som bor här vet att man ska undvika att köra bil här, men ibland måste man. Då får man räkna med att ta god tid på sig eftersom det plötsligt kan dyka upp vägarbeten och gatuavstängningar. Där jag bor är det dessutom svårt att ta sig fram till fots. Jag försöker att gå ut varje dag så att jag vet läget, vet hur jag troligen kan gå dan därpå. Det kan förstås ändras.

Det är bra om onda foten får vila också. Och det är skönt att bara kunna slänga sig på soffan i tio minuter när orken tryter. Det kan en en inte göra om en är på kontoret. Dessutom fick jag njuta av förra helgens inköpta bukett idag. Tänk att amaryllisen har fyra (4) klockor!

∼ ♦ ∼

Choklad och asfalt

Idag blev det först lunch och sen en promenad lite senare än vanligt, eftersom jag hade ett möte som sträckte sig en bit in på lunchtiden. Jag gick till soprummet och sen i princip runt kvarterat till Korgtassen för att handla mjölk, bröd, Pro Viva och bär. Choklad till extrapris slank ner i varukorgen också. Inte konstigt att jag är tjock. Fast det är ju lite synd om mig. Kollade även hur det gick med asfalteringen. Inte mycket hände, gubbarna stod mest och hängde, men det luktade asfalt.

Rostat, ägg och feelgood med Hopptisarna till lunch.

Lite som behövdes och lite utöver.

Här hände inte mycket, men det luktade asfalt.

∼ ♦ ∼

Körv och sallader

Till middag gjorde jag det enkelt för mig och grillade tre spinkiga kycklingkorvar i ugnen. Efter arbetsdagens slut sov jag en timme (!) och fick då energi att rengöra spisen ovanpå medan ugnen skötte om korvarna. Jag åt korvarna med bröd, men också med räksallad och lite potatissallad som var kvar sen helgen. Det låter säkert som en trist middag, fast jag tycker att det var gott och jag blev rejält mätt.

Tre grillade kycklingkorvar med sallader och mjölk.

Nu återstår resten av kvällen. Jag tänker mig avsnitt tre av Reykjavik 112 och sen kanske läsa. Försöka sjunka in i nåt som inte är lika rått och ont som det riktiga livet. Hur vi människor kan vara med varandra är obegripligt ibland. Jag har bestämt mig för tystnad igen i stället för att säga – eller skriva – arga saker mot människor jag är besviken på. Det funkar bäst för mig nu.

∼ ♦ ∼

Avslutningsvis…

I morrn blir en lång dag på Uppsala slott. Vi ska ha avdelningsdag och avsluta den med julbord. Om jag nu lyckas ta mig uppför Carolinabacken och över borggården utan att dö. Sen ska jag ner också… Lyckas jag inte får avdelningen klara sig utan mig och näste man eller kvinna i vårdkön efter mig kan flytta fram sina positioner. 

∼ ♦ ∼

Livet är kort.