OBS! Anonyma kommentarer publiceras inte – se Reglerna!

Så här gör du när du kommenterar:

• Skriv din kommentar som vanligt i kommentarsfältet.
• Snegla åt vänster eller nedanför kommentarsfältet. Tre ikoner syns – WordPress, Facebook och ett brev.
• Klicka på brevet (om du inte har WordPress-konto förstås eller vill använda Facebook) och fyll i dina uppgifter.
• Klicka sen på Svara.
• Ingen mejladress syns utåt, bara inåt så att jag kan verifiera.

Kära dagbok, det är allt bra med lite alkohol…

En söt buse som har hyss för sig.

En öl och två små snapsar gör inte mig uppkäftig på nåt vis, men jag blev både lugnare och varmare av dem igår kväll. Givetvis intog jag dem till maten. Och ja. Jag sjöng snapsvisor till varje hutt. I min ensamhet. Sån är jag. Resten av kvällen tillbringade jag mest i fåtöljen. Läste lite grann i Kvinna saknad, men chattade mest med Husse och Baldur. Den senare har hyss för sig. Jag gick sen och la mig i vanlig tid och läste en kort stund innan jag släckte. I natt sov jag gott och bra och vaknade inte förrän 5.30, det vill säga en kvart innan mobillarmet skulle väcka mig. Jag låg och drog mig till dess och sen blev det först dusch och därefter frukost. Precis som igår tände jag min ljusslinga. Det stod inte på förrän Tivolit mitt emot var igång. Föreställ dig min ljusslinga gånger en miljon så fattar du. Jag är evigt tacksam att skiten varken blinkar eller låter. Idag släckte emellertid nån ner ljusshowen tidigt, medan den var igång från morron till sen kväll igår… Eller… tänk om den har pajat idag..?

Fredagsfrukost med tända ljus på bordet, tänd ljusslinga på balkongen och en stunds läsning.

∼ ♦ ∼

Uppdateringar och när boktok möter boktok…

Svårt att jobba digitalt om verktygen för detta inte fungerar. Fast vissa saker går att göra analogt.

Klockan sju sparkade jag igång jobbdatorn. Igår gjorde jag ett par uppdateringar. Det är alltid nervöst efteråt att se om datorn funkar som den ska. Jag hade ju lite problem förra veckan, men dem löste jag snabbt på egen hand. Jag felanmälde visserligen till IT-supporten, fast fick som i nio fall av tio aldrig nåt annat svar från dem mer än autosvar.

Värre var det för andra arbetskamrater som till exempel inte kom åt funktionsbrevlådor. Liiite svårt att jobba digitalt, dårå, om verktyg och utrustning för ändamålet inte fungerar. En del saker kan man göra anlogt, visserligen, men inte allt numera.

Sent igår kväll hade jag fått mejl från en chef som ska tillträda i vår. Jag ska skriva en artikel innan jag får Ingreppet gjort. Förvånad och glad blev jag över intressanta svar på mina frågor. När en boktok möter en boktok uppstår ofta många samtalsämnen… Men innan jag kunde börja skriva gjorde jag diverse punktinsatser samt deltog i två Zoommöten. Sen… äntligen! Skriva!

Vid lunchtid var artikeln klar och jag hade läst igenom och justerat några gånger. Jag skickade den för fakta- och citatgranskning innan jag åt lunch, typ likadan som igår.

Hemmalunch typ likadan som igår.

∼ ♦ ∼

Sedvanlig fotografering och dito inköp

Det var aningen soligt och bara en minusgrad, så jag beslutade mig för att försiktigt ta en promenad ner till tunnelbygget och Butiken på hörnet för sedvanlig fotografering och dito inköp. Det blåste en iskall vind och jag var glad att jag hade den ljusare blå jackan. Idag blev det ett längre samtal med trevliga Å. Det finns guldkorn i tillvaron i form av gott folk!

S:t Olofsgatan sedd rakt fram mot stan…

…och lite från sidan.

Sedvanligt inköp av helggodis.

∼ ♦ ∼

Inbjudningar, oroshöjande information och ensamhet

Inbjudan, eller kallelse, till hjärtavdelningen.

Sen kollade jag postboxen när jag kom hem och det skulle jag inte ha gjort. Där låg ett tjockt kuvert från Sjukstugan i Backen. Det innehöll inte bara inbjudan till inskrivning och Ingrepp utan massor av papper. Så där mycket att man knappt orkar ta till sig all information och allt man tvingas ta ställning till. Jag fyllde i en blankett i alla fall och försökte läsa igenom de papper som var viktiga och som gäller mig. För som vanligt skickar de ett lass med standardinformation och allt gäller inte alla patienter. Och hur ska en patient själv kunna ansvara för sina värdesaker när patienten ska vara helt ren (steril) och genomgå ett ingrepp? Jag måste väl för fan ha mobil och betalkort med mig så att jag kan ringa och betala en taxi hem??? Det är bara så jävla dumt. Suck…

Ett tjockt kuvert från Sjukstugan i backen med massor av information och blanketter.

Det blir hånfullt med en massa hjärtan…

Oron infann sig direkt och när jag hörde av mig till två kompisar försvann en plötsligt som en avlöning och en annan svarade inte. Jag har nog aldrig känt mig så ensam som i den här stunden. Asså, jag insåg hur jävla ensam jag är.

Det handlar inte bara om att jag inte har nån att fylla i som närstående eller att kompisarna inte svarade. För de flesta har för det mesta lyst med sin frånvaro. Jag har ytterst sällan nån att prata med, så jag är van. Därför blir det hånfullt med en massa hjärtan på Instagram och kommentarer som ”du är inte ensam”. För det är jag. Det finns ingen här. Undantagna är dock De Obehagliga, De Snokiga och De Nyfikna, såna som tränger sig på men som jag inte vill ha nån kontakt med. Vad hände med de andra, de som sa att de var mina vänner???

∼ ♦ ∼

Städning lindrar ångest liksom massor av vin (fylla i fåtöljen)

Det var tur att jag hade en del jobb att göra på eftermiddagen, men när arbetsdagen och -veckan var slut satt jag där och mådde skit. Jag drog fram dammsugaren och gick ett varv. Städa brukar lindra ångest för mig. Och sen tänkte jag ta rejält med alkohol i helgen, för jag orkar inte grubbla och må dåligt, jag måste få döva ångesten. I kväll ska jag ändå bara vara hemma och glo på senaste avsnittet av Förrädarna. Det gör inget om jag sitter i min fåtölj och är full då. Jag har massor av vin hemma.

Efter städningen la jag mig på soffan för att läsa och invänta middagstid. När det var dags tände jag levande ljus på såväl ekbyffén som köksbordet. Jag hällde upp riesling, startade orgelmusik på CD, dukade med finporslinet (gammelfarfar Karls och gammelfarmor Mabels) och silverbesticken (mammas och pappas), som vanligt, och serverade mig smörgåstårta. Som vanligt. Men inget är som vanligt. Jag vill bara inte mer. Det är för svårt, jag kan inte tänka, jag vet inte vad jag ska säga, känna, vilja. Jag är bara… arg. Hela tiden.

Smörgåstårta och riesling till fredagsmiddag. Som vanligt. Det andra är inte som vanligt.

∼ ♦ ∼

Avslutningsvis…

Det är så jävla tungt i kväll och ensamt att bära. Men i morrn är det en ny dag. Om jag vaknar då kanske livet är…lätt..? Trots att det inte finns nån (här) då heller.

Livet kanske är lätt i morrn..?

∼ ♦ ∼

Livet är kort.