OBS! Anonyma kommentarer publiceras inte – se Reglerna!

Så här gör du när du kommenterar:

• Skriv din kommentar som vanligt i kommentarsfältet.
• Snegla åt vänster eller nedanför kommentarsfältet. Tre ikoner syns – WordPress, Facebook och ett brev.
• Klicka på brevet (om du inte har WordPress-konto förstås eller vill använda Facebook) och fyll i dina uppgifter.
• Klicka sen på Svara.
• Ingen mejladress syns utåt, bara inåt så att jag kan verifiera.

Ett inlägg om en thriller.

Två böcker har jag tidigare läst av Martin Österdahl. Med hans bok Kräftskivan från 2024 blir det tre. Den här thrillern köpte jag till mig själv i oktober 2025. Kräftor passar ju att inmundiga året om, även litterära, var min förhoppning innan jag öppnade boken.

Det är kräftskiva i Stockholms skärgård hos en före detta TV-producent. De inbjudna är gamla vänner från flera år tillbaka när de jobbade med en dokusåpa, en produktion som slutade i en tragedi. Med antalet snapsar ökar blåsten till storm. Uppenbarligen är de inte ensamma på ön. En av gästerna hittas död och kräftskivan blir plötsligt en kamp om överlevnad. Finns gärningsmannen bland dem, rentav? Det här är en bok om hemligheter, skuld och hämnd, med fokus på komplexa relationer och bladvändarspänning, enligt baksidestexten.

OK, även om festen utspelar sig i Stockholms skärgård landar jag som läsare ibland i dåtidens (25 år sen) Uppsala. Självklart blir det pluspoäng när Uppsala universitet nämns. Men berättelsen hoppar en hel del i tid och plats för att jag som läsare ska förstå händelserna som leder fram till nutid. Inte alls nåt ovanligt grepp i spänningslitteratur och ärligt talat börjar jag bli lite less på det. Det drar ut på tiden och i mitten av boken äts de första kräftorna. Innan dess delas uppdrag ut. Snapsen flödar. Jag fattar att författaren är ute efter att bygga upp en obehaglig stämning, men jag blir mest irriterad på att ingenting händer. Eller… det gör det ju! Vad sägs om kapade bromsslangar, ljudet av en motorsåg, ett inspelat övergrepp och en krossad skalle..?

Karaktärsteckningarna är intressanta och känns trovärdiga. Det gamla kompisgänget har spridit ut sig i sina olika karriärer. En är på Justitiedepartementet, men många är ärligt talat föredettingar. Givetvis finns det en del överraskningar i persongalleriet, dock. Men tyvärr listar jag ut nästan allt i förväg.

Välskrivet, men inte så läskigt som jag hade önskat.

Toffelomdömet blir medel.

∼ ♦ ∼

De här böckerna har jag också läst av Martin Österdahl:

• Tio svenskar måste dö
• Parmiddagen

Livet är kort.