OBS! Anonyma kommentarer publiceras inte – se Reglerna!

Så här gör du när du kommenterar:

• Skriv din kommentar som vanligt i kommentarsfältet.
• Snegla åt vänster eller nedanför kommentarsfältet. Tre ikoner syns – WordPress, Facebook och ett brev.
• Klicka på brevet (om du inte har WordPress-konto förstås eller vill använda Facebook) och fyll i dina uppgifter.
• Klicka sen på Svara.
• Ingen mejladress syns utåt, bara inåt så att jag kan verifiera.

Kära dagbok…

Hugin och Munin? Troligen inte, men ändå ett team i björken utanför.

Ensamheten har sitt pris, men också sina fördelar. Att bli dissad gör förstås ett rejält nagg i både självförtroende och självkänsla. Samtidigt är det bara jag själv som kan bygga upp mig. Det går inte att leva genom andra människor. Och vad är ett liv med ständiga kompromisser där ingen nånsin är helt nöjd? Jag kan känna avundsjuka gentemot de där paren som är ett team, för det har jag ytterst sällan känt att jag själv har varit del av. Det har ständigt varit dessa kompromisser – för att slippa tjafs – men med kompromisserna då även känslan av att en inte vill det här. Givetvis kan jag bara beskriva det jag känner, inte det nån annan känner, men jag tror att jag förstår bättre nu att det var dubbelt. Och kanske var det lättare för mig som ingen hade att kompromissa för, bara mig själv.

Fördelarna då? Ja, jag slipper ta hänsyn. Jag kan göra vad jag vill – inom rimliga gränser – och när jag vill. Som igår. En lördagskväll. Efter middagen läste jag. Det blev bokbyte, från en liten tegelsten till en lite större tegelsten, litterärt sett. Sen satte jag mig vid datorn och skrev om boken till vänster på bilden. En lördagskväll, som sagt…

Bokbyte igår kväll från en liten tegelsten till en lite större tegelsten.

Efter det hällde jag upp ett glas rött och plockade fram godis. Läste lite till, men såg också två avsnitt av en brittisk, underlig serie, Mr Books mysterier. Jag vet inte om jag gillar den. Den utspelar sig dock bland annat i en bokhandel och det finns hemligheter hos karaktärerna som jag vill förstå.

Lördagskväll med bok, vin och godis framför TV:n.

Vid 23-tiden hasade jag i säng. Eller… Det var ju sommartidsmidnatt, jag hade redan ställt om alla klockor till normaltid. Och sen vaknade jag åtta timmar senare, ungefär, för att ta medicin.

∼ ♦ ∼

Sista söndagsmorgonen i oktober…

Söndagsmorgon och nån hade springtävling och spelade musik en kort stund. Senare på dan pågick nån sorts hantverk med elektrisk maskin ovanpå. Sånt en bara får ta när en bor i flerfamiljshus. Bo i en stuga i skogen ville jag tidigare, i vart fall när det drog mot jul, för då slets jag mellan två parter. Varje år blev resultatet en kompromiss som ingen var nöjd med, allra minst jag. Nu slipper jag bekymra mig. Valet har gjorts åt mig. Varje jul sen förra året är lika ensam som varje vardag eller varje vanlig helg. Det var mycket svårt förra året, men jag klarade det. Julen är en familjehögtid och jag har ingen familj, så enkelt är det. Det är bara att acceptera, inget jag kan göra nåt åt. Och flera personer är riktigt nöjda nu, det vet jag. Enjoy! säger jag bara. Men kom ihåg, alltid kan gå itu, allting kan gå i tusen bitar. Det gjorde det för mig. För visst hade jag velat åldras i sällskap med nån. Så blir det inte.

Livet är aldrig antingen svart eller vitt.

Nu är livet aldrig antingen svart eller vitt. Just oktober är dock en tung månad för mig, men jag tycker att jag har klarat den rätt bra i år. Det är enklare att vara ledsen när en är ensam, för jag behöver inte gråta i duschen så det inte hörs. Förresten har jag inte gråtit så mycket den här sorgemånaden. Jag har väl funnit mig i mitt öde. Och flytt in i litteraturens värld. Tack alla snälla människor som förser mig med bra böcker! Jag köper en hel del själv, givetvis, men Isberg, som jag läser nu, är en bok jag har fått för recension. Den har visserligen tre år på nacken, eller två, för det är pocketutgåvan. Men det gör inget att jag påminner om att den finns, tror jag. Tjänster och gentjänster. Att läsa den är inte plågsamt.

Vad skulle jag göra av den här söndagen? Det var antikmässa på Fyrishov, men hur kul är det att gå dit ensam..? Jag får väl ta bilen och åka en sväng så jag kommer hemifrån. Men först frukost och dusch, förstås. Och ihopsamling av sopor.

Brödrostan rostade bra. Hopptisarna övervakade såväl frukost som Isberg.

Nåt annat än ett besök i soprummet och en åktur med bilen blev det inte. Jag hade varken energi eller lust med nån antikmässa, tyvärr. Eftermiddagen segade sig fram. Jag läste mest, tog en fika, kollade senaste avsnittet av Nora Sand på TV4 Play och sen var det dags att fixa käk. Planen var kycklingköttbullar med kokt potatis och gräddsås. Lingon med passerat bäst före-datum samt smörgåsgurka fanns också. Och det blev det. Potatisarna var förresten de sista av dem jag fick av Anna från Slottsträdgården. De hade legat länge i kylen, men var helt OK, till och med mycket goda.

Söndagsfika i vardagsrummet med Isberg och Noisette.

Söndagsmiddag med bland annat potatis från Slottsträdgården.

I afton ser jag kanske nåt mer avsnitt av mr Book och läser. Jobbryggsäcken är packad, ryggen är hyfsad och rena kläder är framhängda. Jag är med andra ord redo för en ny arbetsvecka, dock med halvdag på fredag.

∼ ♦ ∼

Avslutningsvis… Idag har jag inte pratat med en enda människa. Vissa dar pratar jag i alla fall med personal i nån kassa eller hejar på en granne. Men inte den här söndagen. Sorgligt? Jag vänjer mig allt mer. Ensamhetens fördel eller pris? I vart fall ingen kompromiss.

∼ ♦ ∼

Livet är kort.