OBS! Anonyma kommentarer publiceras inte – se Reglerna!

Så här gör du när du kommenterar:

• Skriv din kommentar som vanligt i kommentarsfältet.
• Snegla åt vänster eller nedanför kommentarsfältet. Tre ikoner syns – WordPress, Facebook och ett brev.
• Klicka på brevet (om du inte har WordPress-konto förstås eller vill använda Facebook) och fyll i dina uppgifter.
• Klicka sen på Svara.
• Ingen mejladress syns utåt, bara inåt så att jag kan verifiera.

Kära dagbok…

Det finns inget att berätta om min lördagskväll. Ingen hörde av sig och bjöd på fest, så jag satt här och drack vin och läste. Grannarna under var så tysta, de blev väl förskräckta av den konstiga surtanten i lägenheten ovanpå. På TV:n försökte jag se en film, men den var så jävla deprimerande att jag stängde av. Bra skådisar hjälpte inte. Jag ska inte säga att ingen hörde av sig dock, för både Baldurs husse och M gjorde det via Instagram. Men annars blev det bara ytterligare en ensam lördagskväll att lägga till handlingarna.

Jävligt deprimerande film.

Vinet var dock väldigt gott och tack vare det kunde jag somna och sova hyfsat. Vill du läsa mer om vinet skrev jag ett inlägg om det igår kväll, kära dagbok. Alkohol är i alla fall ett sällskap och nej, jag överdoserar inte (två glas totalt igår).

∼ ♦ ∼

Laddat med medicin för en ny vecka.

I morse vaknade jag sent. Synd att jag vaknade överhuvudtaget, tänkte jag, men sen tog jag mig som vanligt i kragen. För vems skull då? Ja, det kan en undra. För min egen, gissar jag. Jag bara måste, trots att det inte finns nån som skulle bry sig nämnvärt ifall jag aldrig vaknade mer. Nej, jag är realist. Mobilen vittnar om sanningen, gästboken likaså. Men om jag lever ett tag till är planen att lämna Uppsala. Här finns inget som håller mig kvar mer än mitt jobb. Och mitt arbetsliv går mot sitt slut. Jag är upp till örona less på spårvägstjafs, vägarbeten, skjutningar och bomber. Frågan är bara vart jag ska ta vägen sen. Om det nu finns nåt sen… Ja ja, jag har i alla fall laddat dosetten för en ny vecka med mediciner.

Jag inledde min söndag med en del mörka tankar, men för att knuffa bort dem fixade jag kaffe och kröp ner i sängen igen för att starta dan på vanligt sätt: läsning och kaffe på sängen. Det brukar skingra tankar som inte är till nån större glädje. Så det blev samma start som igår, bara det att kaffemuggen förstås var diskad sen dess, kaffet nytt och knappt 100 sidor återstod av Glashus.

Knappt 100 sidor kvar i morse…

…när jag startade min söndag på vanligt vis.

Frukost intog jag mitt på dan – är det söndag så är det. Och då blev det givetvis bokbyte. Jag bytte från en fådd spänningsroman i tegelstensomfång till en annan fådd spänningsroman, av samma givare, med ett betydligt mindre omfång. Med Hungermyren ska jag resa litterärt ända upp till Kiruna. Författaren till boken jag läste ut hörde av sig och hängde upp sig lite på att jag skrev tegelsten – ursprungsmanus hade varit ett antal sidor längre. Eller också hade han bara självinsikt. I vart fall lovade han ordna den första delen i serien i pocket. Som recensionsexemplar. Gölligt!

Sen söndagsfrukost…

..och bokbyte.

Det var ytterligare en kall, men fin höstdag idag. Deprimerande att bara sitta hemma, så jag tog bilen och handlade en del flytande plus bär och ett nytt doftljus. Jag fick ett jättefint doftljus av vännen FEM i somras, men det ska jag spara till julledigheten. Och på tal om juleländet… Jag åkte till Elon för att beställa en svindyr julklapp till mig själv. En röd julklapp, som jag får hämta redan nästa vecka. Ska nog be att få den inslagen, om det går, så jag har ett rejält paket att öppna på julafton.

Flytande, bär och doftljus handlade jag idag.

Och så beställde jag en svindyr julklapp till mig själv.

På vägen tyckte jag att jag såg Anna, men eftersom jag körde bil och hade bilar efter mig kunde jag varken tuta eller stanna. Och det var allt tur, för enligt Anna hade hon INTE gått där jag körde… Hmmm… jag kanske borde sälja min bil och skaffa vit käpp…

När jag kom hem ringde jag en vän som är på bättringsvägen och pratade en stund. Givetvis började jag hosta, så jag fick hälla i mig en massa vatten.

Men på vatten kan en Toffla inte leva allena. Jag dukade fram kycklinghalvan från igår och potatissalladen samt hyfsade vinflaskan. Och även idag blev helgens andra Noisette dessert, för nån eftermiddagsfika hade det inte blivit.

Rester från igår blev söndagsmiddag idag.

Desserten och boken övervakade av Hopptisarna.

Inget särskilt händer här i kväll och i morrn är det arbetsdag igen. För den som vaknar…

∼ ♦ ∼

Carl-Erik långt innan han blev min pappa.

Avslutningsvis… Idag var det min pappa Carl-Eriks födelsedag. Om han hade levt skulle han ha fyllt 98 år. Han blev bara 78. På bilden här intill är han 14 år och skulle snart lämna krigets Helsingfors och sina föräldrar där för Sverige. Pappas familj hade det gott ställt, bättre än andra familjer i Finland, men krig är ju som det är, som bekant. Det gör ingen skillnad på människor med eller utan pengar. Det fanns ingen mat, skolgången fungerade inte. År 1942 kom pappa till Småland. Där fick han slita ont hos en fabrikör, utan lön, förstås. Men han hade en kompis och han hade sin tro. Det tror jag fick honom att inte ge upp. Farmor Nadja och farfar Mansfield, däremot, gav efter ett par år upp Finland och kom till Sverige. Då hade farfar varit med och startat Metodistkyrkan i Helsingfors och barnhemmet i Grankulla tillsammans med sin far, pappas farfar Karl. Han som friade till Mabel från Great Yarmouth i Botaniska trädgården i Uppsala i slutet av 1800-talet… Men det är en helt annan historia.

Pappa, du var älskad och du är saknad, men du blir aldrig glömd.

∼ ♦ ∼

Livet är kort.