OBS! Anonyma kommentarer publiceras inte – se Reglerna!

Så här gör du när du kommenterar:

• Skriv din kommentar som vanligt i kommentarsfältet.
• Snegla åt vänster eller nedanför kommentarsfältet. Tre ikoner syns – WordPress, Facebook och ett brev.
• Klicka på brevet (om du inte har WordPress-konto förstås eller vill använda Facebook) och fyll i dina uppgifter.
• Klicka sen på Svara.
• Ingen mejladress syns utåt, bara inåt så att jag kan verifiera.

Kära dagbok…

På söndagskvällen började jag titta på en ny serie, men såg bara tre avsnitt. Ögonvittnet på SvT Play är annorlunda eftersom serien har en döv, eller väldigt hörselskadad, ung kvinna i huvudrollen. Hon, liksom dövas utsatta situation i vardagen, känns väldigt realistiskt skildrad och då blir det bra TV.

Annorlunda, spännande och realistiskt om döva.

∼ ♦ ∼

Jag var trött och jag hade ont i huvudet nästan hela söndagen. Så ont att jag faktiskt behövde ta en tablett. Som vanligt blev jag rädd att det var en stroke på gång. Det var det uppenbarligen inte, för jag vaknade i morse. Så blev det måndag igen. Dusch, påklädning, frukost, bädda och sen iväg.

Måndagsfrukost med Hopptisarna och Följeslagaren.

Vägen bär mest uppför till jobbet och mest nerför hem.

Det skulle vara mulet hela dan, men det var det inte. Soligt och ganska klibbigt redan tidigt. Temperaturen låg på en tolv, tretton grader i morse så jag tog ändå tröja. Rentvättad tröja på, ytterligare en rentvättad i ryggan (för att ha på jobbet där det är kallt). Ryggan var ganska tung, för jag hade också Följeslagaren, som är inbunden, där. Vägen bär mest uppför på ditvägen, nerför på hemvägen – utom när jag kommer hem. Då bär det uppför. Tre trappor. Hissen var fortfarande inte igång i morse, men jag och en granne mejlade hyresvärden igår och vi fick veta varför: sjukdom på Uppsala kommun hos den som utfärdar intyg. Ska det vara så jävla sårbart att det hänger på EN person? Har inte Uppsala kommun bättre rutiner? Man undrar… Och det hade ju varit bra om vi hyresgäster fått information.

På vägen till och från jobbet möter jag ofta samma människor. En del är kända och vi pratar och/eller hejar en stund. Andra är såna där personer som en kanske till sist börjar heja på för att en tycker att en känner dem – till exempel Den pigga brunögda. Henne har jag dock inte sett på evigheter. Hon kanske bara var min ljuspunkt under den pågående separationen våren 2024, för sen dess har jag inte sett henne. En återkommande figur är fru Död som alltid kommer med raska steg och ger förebud om just död. Henne vill jag förstås inte möta. Hennes motpol är Gubben Liv, en vitklädd man med en mycket större ryggsäck än min på ryggen, en ryggsäck som ser tung ut. (Livet kan vara tungt, du vet…) Honom såg jag däremot idag, för vi går delvis samma väg. Givetvis kan jag inte fota nån av dem. Det skulle inte vara bra.

Jag kan inte fota dem jag möter, men norra tornet på Uppsala slott är alltid tacksamt att ta en bild av.

Arbetsveckan inleddes med sedvanliga mejlerier, möten och jobb. Jag träffade på en före detta arbetskamrat på en annan avdelning och h*n utlovade ett spännande recensionsexemplar att hugga tag i på fritiden. Dagens viktigaste möte var dock lönesamtalet. Jag blev mycket gott och omtänksamt peppad av en nuvarande arbetskamrat. Och så var det ju tur att det var lunch före lönesamtalet.

Tur att det var lunch före lönesamtalet.

Jag tänker att det här att jag ens tar mig till jobbet är en prestation som jag är stolt över.

Om lönesamtalet vill jag inte skriva för mycket. Det gick bra, vi följde en mall och vi fick ett bra samtal. Men det är tråkigt att straffas lönemässigt för att man är sjuk och det sårar mig en aning att det ständigt tas upp att det är en anpassning på jobbet för mig med två dars distansarbete per vecka. Jag vet andra som inte har avtalat om två dars distansarbete varje vecka och som ändå distansarbetar två dar av fem och som är helt friska. För egen del vet jag att jag gör det jag ska, att jag inte tar på mig mer än jag orkar fixa och att jag alltid leverererar. Det här att jag ens tar mig till jobbet är en prestation som jag är stolt över. Det måste ändå vara värt nåt för arbetsgivaren, inte bara för mig? De som är friska kanske inte riktigt förstår det. Men en chef är ju en arbetsgivare och kräver prestation.

På eftermiddagen anfölls jag av tröttman, den jäveln. Lönesamtalet gjorde mig trött och stressad eftersom mina tillkortakommanden kom i dagen (”anpassningen”), men det var också väldigt pratigt, väldigt länge, nära min arbetsstation. Visserligen pratades det jobb, dock utan att anpassa röstnivåerna. Jag var helt slut när jag stapplade hem. Men när jag närmade mig hemmet hade det äntligen hänt nåt bra medan jag var på arbetet. Dels hade man börjat bygga på trottoarbiten på min sida, dels hade man öppnat. Det innebär att jag slipper gå på gatan i en tio meter, ungefär. Kan känna mig säkrare några meter. Fast bäst av allt var nog att hissen var igång när jag kom in. Den är visserligen mindre än den gamla, men den är snabb och rätt snygg inuti. Sååå underbart!!!

Jag slipper gå på gatan i tio meter nu.

Hurra! Hissen är igång!

Och i postboxen låg ett paket jag har väntat på. Nu ska jag bara hitta lite ork att prova om de här suddgummina funkar på rost och kalk. De är i alla fall snigg-orange, alltid något.

Ett paket…

…med snigg-orange innehåll. Hoppas suddgummina funkar också.

Kvällsmaten/middagen blev i enklaste laget och inte den bästa, men kycklingkorv med bröd, räksallad och bostongurka funkar alltid.

Enkelt, inte bäst, men funkar alltid.

Efter maten rasar jag ner i soffan när jag har publicerat det här inlägget för att läsa och se på Vem bor här?. Det sitter i väggarna, som gick igår, är nån sorts kändisedition och det skippar jag. Så less på sånt!

∼ ♦ ∼

Avslutningsvis… I min vilda ungdom var jag ett stort fan av bandet Supertramp. I lördags dog dess ursprungliga sångare, låtskrivare och keyboardist Rick Davies efter en tids sjukdom. Han blev 81 år. Ungdom, var det… Jag har lagt in en passande låt, en låt som Rick Davies skrev.

∼ ♦ ∼

Livet är kort.