OBS! Anonyma kommentarer publiceras inte – se Reglerna!

Så här gör du när du kommenterar:

• Skriv din kommentar som vanligt i kommentarsfältet.
• Snegla åt vänster eller nedanför kommentarsfältet. Tre ikoner syns – WordPress, Facebook och ett brev.
• Klicka på brevet (om du inte har WordPress-konto förstås eller vill använda Facebook) och fyll i dina uppgifter.
• Klicka sen på Svara.
• Ingen mejladress syns utåt, bara inåt så att jag kan verifiera.

Kära dagbok…

Tisdagens bästa var helt klart samtalet med mammakusinen B. Att ha kontakt med en del släktingar gör att jag känner mig mindre ensam i världen. Sen vet jag ju att mamma och mammakusinen B lekte när de var små – det skiljer ett år mellan kusinerna. Som jag tidigare skrev blir mammakusinen B en länk till min mamma. Hon är även den som numera frågar, förutom vännen G, hur jag mår. Det gör inga andra direkt. Och det är väl OK att folk inte vill prata sjukdomar, men det gör att jag känner mig osedd, nåt jag ändå borde vara van vid från de senaste årens liv och leverne. Utan att gå in för djupt på detaljer kunde jag ändå säga till henne igår hur dåligt jag mår, att jag i princip ligger på soffan när jag inte jobbar och att jag bara väntar på att få dö. Det är skönt att kunna få säga det, i en konstaterande ton och inte för att jag vill att nån ska tycka synd om mig. Sen pratade vi förstås om en massa annat som var roligare, bland annat om hur hon hade haft det på sin födelsedag ute i skärgården och om barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Det är gott att veta att hon inte är lika ensam som min mamma var. Såsom jag är nu.

Jag kunde säga att jag bara väntar på att dö. Det är ett konstaterande, inte sagt för att nån ska tycka synd om mig.

Med mammakusinen M har jag en annan sorts kontakt. Vi ses nån gång varje sommar, vanligen i Motala där hon bor (mammakusinen B bor i Stockholm), och rings nån gång ibland. Vi två är närmare varandra i ålder och vi två lekte när vi var barn. Det är också en kontakt jag uppskattar mycket.

Men mammakusinen M pratade jag inte med igår, jag ska ringa nån annan dag i stället. Det blev sedvanlig kvällsdusch och därefter sista avsnittet av Vera innan läggdags.

∼ ♦ ∼

Det sades att det skulle bli en tropisk natt, den gångna, men inte då! När jag klev upp i morse var det mulet och termometern visade 18 grader. Jag insåg genast att vår lunch i Botaniska trädgården var i fara och funderade på alternativ. Mycket riktigt kom det regn och det redan på förmiddagen.

Men först åt jag förstås frukost hemma och fixade till mig. Boken går äntligen mot sitt slut, fast jag hann inte läsa ut den innan jag gick till jobbet.

Onsdagsfrukost med nästan slut förlorad man och Hopptisarna.

Vackert på Stora torget, men äventyrsbana för synskadade.

Den väg jag är tvingad att gå just nu med tanke på alla vägarbeten och järnvägsarbeten är Vaksalagatan upp till Stora torget och fortsättningen rakt fram som efter Stora torget heter Drottninggatan. Jag tog en bild på bokskåpet på Stora torget och skrev om det här i förra veckan, men det är inte det enda hindret där, kan jag meddela. Där står en bänk, som är som ett konstverk, en cykel likaså, där finns en anlagd damm med fontän, en dricksfontän, stora blomkrukor etc och en bit utanför det gamla bankhuset är en avstängd byggarbetsplats. Visst är det mycket fint och vackert, men man har inte tänkt ett dugg på synskadade. Det är som värsta äventyrsbanan för en synskadad att ta sig in på till exempel Åhléns! Skäms, Uppsala kommun (om ni har vett till det…)!

∼ ♦ ∼

Morgonutsikten från jobbfönstret var grå.

Vi var fortfarande ett tappert gäng som arbetade på jobbet idag. Ett enda möte hade jag och jag ägnar mig mest åt att städa och fixa undan de här sista dagarna innan semestern.

Sen vi flyttade runt på våningsplanet har jag fått en annan utsikt. Lite tristare, kan tyckas, för mest ser jag Blåsenhus. Men om jag lutar mig lite åt sidan kan jag se delar av Barockträdgården. (Det var där Laleh ylade härom kvällen. Tänk, 20 år som artist och ändå låter hon som en bäbis när hon sjunger. Vissa röster mognar liksom inte.) Morgonhimlen var väldigt grå idag. Efter förmiddagsfikat noterade vi att det hade regnat. Lunchplanerna ändrades till att bli nånstans inomhus. Vi jobbade på och bestämde att vi fick se när det var dags att gå vilket ställe det skulle bli. Det blev en kort promenad upp till Uppsala slott. Vädret var ovanligt ruggigt så det passade bra med Karl-Johansoppa och mackor för min del. Gott och trevligt, men jisses så pratigt inklusive en unge som var allt annat än tyst och stilla och ett stort sällskap som pratade ett annat språk (än svenska) som jag kan lite grann. Detta gjorde att det blev ganska rörigt i min skalle. Jag har svårt att förstå att några överhuvudtaget fick i sig nåt ätbart såsom de pratade. Eller… handlar det om att jag har blivit så ovan med folk??? Är det som vanligt mig det är fel på?

Karl-Johansoppa på slottet med sex av arbetskamraterna.

Åter på jobbet kunde jag med flera konstatera att det direkt efter lunchtid blev både soligare och varmare igen. Typat… Men Botaniska trädgården med sitt kafé finns troligen kvar även efter semestern och man behöver lunch då också när man jobbar.

Efter jobbet idag hade jag en klipptid. Jag ändrade min vanliga fredagstid till idag och det kändes helt rätt med tanke på att jag ska jobba hemifrån torsdag och fredag. Skönt att bli klippt innan fem veckors semester också. Vi hade på en fikarast nyligen pratat om att det är mindre bra att använda folks selfies när det ska göras i tjänsten. Jag får inte heller godkänt för nån av mina.

Trött och oklippt på onsdag eftermiddag.

Jag vilade som vanligt en stund när jag kom hem. Drack ett glas flädersaft och kände hur jag kopplade av. Det drog ihop sig till regn när jag gick hem från Igor, frisören, men som tur var klarade jag utan att få mitt nyklippta hår förstört.

Under vilostunden passade jag på att läsa ut den förskräckligt sega boken. Nu har jag lämnat den förlorade mannen i ett hett Australien vid juletid och i stället huggit tag i en bok om hetta och spänning i Stockholms skärgård. Det var alltså boken jag fick igår. Men… första recensionsdag är den 16 juli och innan dess säger jag inget om Vita skuggor! (Möjligen pyser jag något.)

Bokbyte från hetta i Australien till hetta och spänning i Stockholms skärgård.

Sen blev jag tvungen att äta nåt till kvällsmedicinen. Inte ett dugg hungrig var jag, men bredde ett par mackor och drack mjölk och kaffe till. Prickarna över i blev några rädisor. Fantasifullt värre.

Fantasifull kvällsmat med Hopptisarna och en sjöräddare som heter Annika.

Återstår kvällsduschen innan jag slänger ner mig i fåtöljen för att se på Patience klockan 21 på TV4. Jag har mått ganska bra idag, inte varit så flåsig, men hälsporren känns av, tyvärr.

∼ ♦ ∼

Två dars distansarbete väntar nu. Därefter kommer fem (5) veckors semester. Jag både längtar och bävar.

∼ ♦ ∼

Livet är kort.