OBS! Anonyma kommentarer publiceras inte – se Reglerna!

Så här gör du när du kommenterar:

• Skriv din kommentar som vanligt i kommentarsfältet.
• Snegla åt vänster eller nedanför kommentarsfältet. Tre ikoner syns – WordPress, Facebook och ett brev.
• Klicka på brevet (om du inte har WordPress-konto förstås eller vill använda Facebook) och fyll i dina uppgifter.
• Klicka sen på Svara.
• Ingen mejladress syns utåt, bara inåt så att jag kan verifiera.

Ett recenserande inlägg om den avslutande delen i den historiska kriminaltrilogin Polissystrar.

Alla goda ting är tre. Eller? Den tredje och avslutande delen i Christina Wahldéns serie Polissystrar, Krigets gentlemän, hittade hem till mig i början av april 2025, dagen innan boken fanns att köpa i handeln. Seriens andra del fick jag också för recension. Det var den första post jag fick till mitt nya hem 2024 och det var post som visade sig vara synnerligen bra. Mina förväntningar på uppföljaren var därför höga. Tack till författaren och förlaget, HarperCollins, för boken och för att jag fick läsa och recensera!

Det har nu blivit november 1944 och andra världskriget går mot sitt slut. På Gotland jobbar lottakåren för att ordna mat och husrum åt baltiska flyktingar. Men samtidigt händer något konstigt med den del finska krigsbarn som kommer till ön. Lille Toivo från Karelen, till exempel, är han verkligen föräldralös och varför pratar han inte? Polissystrarna Rut och Svea får i uppdrag att infiltrera lottakåren. Men båten Svea ska anlända med till Visby kommer aldrig och måste ha gått under. Och hemma i Stockholm ligger grevinnan Lussan Kagg för döden och oroar sig över familjegodset och vem som ska ärva det nu när fideikommissbrevet har försvunnit. Vem kan hon lita på och finns det egentligen gentlemän i krig?

Jag fortsätter att gilla karaktärerna, de är sympatiska. Författaren lyckas med konststycket att skapa starka kvinnor som levde under krigstid. Jag saknar inte alls heller modern teknik. När Svea råkar ut för nåt vill hon kontakta Rut. Hade det varit idag skulle hon ha använt sin mobiltelefon. I boken har hon inte ens tillgång till en fast telefon. Det hela får helt enkelt bero till dess att de träffas. Rut blir också mänsklig när hon känner sig väldigt fin i sin lottauniform.  Christina Wahldén har gjort ordentlig research av bland annat lottauniformer. Hon beskriver den detaljerat och noggrant.

I den här boken finns också ganska mycket sorg och ett vemod som jag inte har noterat i de första två delarna. Måhända är det krigsbarnens situation eller kriget i sig, med alla dess offer. Min pappa kom från Helsingfors till Sverige som 15-åring mitt under brinnande krig, så jag har det i mitt blod. Kanske gör detta mig extra berörd.

Men… här finns också en hel del humor. Jag skrattar högt för mig själv när jag läser om en viss mansperson som tar emot två kvinnliga spinettstämmare. Han är endast iförd sidenmorgonrock. Under den är karl’n helt näck och

”[…] Hela härligheten glimtade till. Men han verkade osedvanligt klent utrustad, noterade hon.

Hur det går sen avslöjar jag givetvis inte. Men samma karl har inte bara bockar på väggarna, han är en själv också, konstaterar en av stämmarna.

Den tredje och avslutande delen i Polissystrar-serien är inte superspännande. Visst förekommer det olika brott i boken, även mord. Men fokus ligger mera på kriget, som är i ett slutskede, och på relationer. HBTQ-tema finns, dock mycket nedtonat. Hade jag fått önska skulle jag ha önskat aningen mer spänning.

Omslaget är väldigt snyggt och passar inlagan. Och det i recensionsexemplaret bifogade brevet från Toivos mamma är rörande.

Toffelomdömet blir högt.

∼ ♦ ∼

De här böckerna ingår i Polissystrar-serien:

1. Sedlighetsbyrån
2. Förbjuden ingång 
3. Krigets gentlemän (läs inlägget ovan!)

Livet är kort.