OBS! Anonyma kommentarer publiceras inte – se Reglerna!

Så här gör du när du kommenterar:

• Skriv din kommentar som vanligt i kommentarsfältet.
• Snegla åt vänster eller nedanför kommentarsfältet. Tre ikoner syns – WordPress, Facebook och ett brev.
• Klicka på brevet (om du inte har WordPress-konto förstås eller vill använda Facebook) och fyll i dina uppgifter.
• Klicka sen på Svara.
• Ingen mejladress syns utåt, bara inåt så att jag kan verifiera.

Ett inlägg om en biografi.

Det klart att man ska ge bort böcker! På Alla Hjärtans Dag 2025 gav jag mig själv en hög med pocketböcker. En bok i den högen var Nina Van Den Brinks biografi om Maja Ekelöf, ”Jag har torkat nog många golv”. Det var dags att läsa nånting som varken var magiskt eller hade med kriminalitet att göra utan om en, vad jag förstår, rätt enastående kvinna.

År 1970 vinner en helt okänd städerska Rabén & Sjögrens stora romatävling. Med boken Rapport från en skurhink blir Maja Ekelöf rikskändis över en natt. Den frånskilda fembarnsmamman blir snart en del av Sveriges politiskt engagerade kulturetablissemang. Men det hela är inte enbart en framgångssaga. Med sin dagbok från en tuff låglönevardag blir städerskan och författaren en sorts maskot för de vänsterintellektuella. Hon ser igenom omgivningens välvilliga, men nedlåtande attityder. Den här biografin är en berättelse om Maja Ekelöf samtidigt som den är ett dokument över det politiska 1970-talet och en påminnelse om hur samhället fortfarande ser på kvinnor med låglöneyrken.

Redan när jag precis har börjat läsa den här biografin blir jag gripen. Jag fattar att det måste ha varit överväldigande att vinna en romantävling med vad som egentligen är dagboksanteckningar. Detta efter att Maja Ekelöf varit tvungen att skriva ut sin text i hemlighet, på smyglånade skrivmaskiner. För se alla tävlingsmanus skulle vara maskinskrivna. Hur lätt är det när man inte äger en skrivmaskin och än mindre kan maskinskrivning? Men Maja Ekelöf gör det och vinner tävlingen. När hon tar emot priset, en stor summa pengar och bokutgivning, i Stockholm talar prisutdelarna om äkthet. Ingen eller få av dem har säkert behövt använda skurhink och trasa för att försörja sig och sina fem barn.

Jag vet att författaren har intervjuat Maja Ekelöfs nu åldrade barn, men hon har inte träffat Maja Ekelöf personligen. Däremot har hon använt flera andra källor och gjort ett synnerligen gediget arbete. Jag gillar att det finns referenser, källor och personregister i slutuet.

Som läsare får jag känslan av att det här är äkta (!) och väldigt nära sanningen. Det är en respektfull skildring av en person som slet hårt större delen av sitt vuxna liv. Nån som kanske fått ett helt annat liv om förutsättningarna varit annorlunda. Maja Ekelöfs vinst i tävlingen gav henne dock ett aningen bättre liv – efter vinsten arbetade hon inte lika mycket som städerska. Men vinsten gav henne också ett delvis annat liv. Medaljer har som bekant såväl framsida som baksida.

Det finns en enda invändning jag har och det är att författaren blandar in sin egen familj i korta delar efter vissa kapitel. Jag tycker att en biografi ska ha ett totalt fokus på personen den handlar om. Men jag tycker också att författarens Mommo är värd en alldeles biografi.

Och nej. Jag har inte läst Maja Ekelöfs bok, det ska jag givetvis göra!

Och ja. Även Nina Van Den Brink vann ett litterärt pris. För den här boken vann hon Augustpriset 2022 i kategorin Årets fackbok.

Toffelomdömet blir högt.

∼ ♦ ∼

Livet är kort.