OBS! Anonyma kommentarer publiceras inte – se Reglerna!
Så här gör du när du kommenterar:
- Skriv din kommentar som vanligt i kommentarsfältet.
- Snegla åt vänster. Tre ikoner syns – WordPress, Facebook och ett brev.
- Klicka på brevet (om du inte har WordPress-konto förstås eller vill använda Facebook) och fyll i dina uppgifter.
- Klicka sen på Svara.
- Ingen mejladress syns utåt, bara inåt så att jag kan verifiera.
Kära dagbok…
Morgnarna blir ljusare för var dag som går. Det syns verkligen. Lustigt nog har jag inte tänkt så mycket på det tidigare i livet. Kanske är det för att jag har mer tid att tänka numera. Tänka på stort och smått. Det finns ju varken människor eller djur här hemma att tänka på och bry sig om. Nog vore det bra mysigt med en fyrbent vän som blir glad när jag kommer hem. Nån som håller mig sällskap vid måltiderna. Nån att säga god morgon och god natt till. Jag vet faktiskt inte när nån sa god natt till mig senast. Jo det vet jag, men den dörren har jag stängt.

Mitt sällskap vid måltiderna är en orange liten trägubbe och en bok.
Nog trodde jag att även jag var ett flockdjur. Jag hade fel. Nån människo-människa är jag inte. Men ett djur att ta hand om och lägga all min kärlek på… Fast det skulle inte funka. Dels har jag inget socialt nätverk runt mig som kan rycka in vid behov om jag till exempel blir sjuk eller vill resa bort (händer ju inte så ofta…). Dels jobbar jag heltid och jag tänker att detta med distansarbete två dar i veckan är vad som gäller nu, tillfälligt. Mitt mål är att vara på jobbet fem dar i veckan. Visst, det är skönt att jobba hemifrån, men jag behöver vara på mitt arbete, jag missar så mycket. Och jag missar framför allt de där få mänskliga kontakterna. Inte behöver jag leva med nån/några människor, uppenbarligen kan jag inte det, fast vara utan mänskliga kontakter är mycket dåligt för mig, för att uttrycka mig milt. Ensamheten är en bidragande orsak till att jag bara går och väntar på att dö. Och ju längre tiden går i ensamhet, desto märkligare blir jag.

Ljusnande morgonhimmel, men ensamheten bidrar till den ständiga väntan på att få dö.

Pysslar om mina krukväxter – och det tycks de gilla. Orkidén har tre blommor nu.
Jo jag försöker. Varje dag försöker jag. Anstränger mig hårt för att göra sånt jag mår bra av. Jag läser böcker, ser väl utvalda TV-program eller serier, slöglor allt mer sällan på TV. Köper god mat och fina viner som jag dukar fram vackert på helgerna. Unnar mig en lördagsbukett då och då (inte varje helg, men ofta) och två Noisette från Butiken på hörnet (i princip varje helg). Pysslar om mina krukväxter, njuter av min konst, skriver när jag vill, äter när och vad jag vill, går och lägger mig när jag vill. Ändå äter ensamheten upp mig mer och mer.
Nu på lördag ska jag på konsert och middag före den – med Anna. Mitt ex. Det är den människa jag träffar mest. Och så ska det väl inte vara. Jag vill inte bli det där exet som hänger sig kvar. Under hösten och vintern har jag försökt hålla kontakt med vänner. De har knappt – eller inte alls – svarat. Under min sjukskrivning i november och ledigheten i december och januari orkade jag inte höra av mig. Jag vet att vissa av dem har gjort ett (1) försök att höra av sig till mig. Sen gav de upp. Fattade inte hur dåligt jag mådde. (Men det gjorde främlingar.) Så mycket lite betydde jag… DET gör skitont. Men sen blir jag förbannad på mig själv för att jag bryr mig så mycket. Det gäller väl bara för mig försöka ha det så bra det går på egen hand den här tiden jag har kvar. Och inte bry mig om andra. (Undantag: den som i helgen tackade för min omtanke).
I mitt stilla sinne undrar jag om världsläget påverkar oss alla. Det går inte att blunda för det längre, men jag vet att många gör det.
∼ ♦ ∼

Fördel med distansarbete hemma: jag kan jobba i hemmauniform.
Distansarbete, det vill säga hemifrån, idag. Två korta möten på Zoom inledde dan. Innan dess och efteråt ägnade jag mig åt ett riktigt städjobb – jag indexerade bilder och flyttade över em i vårt bildarkiv. Urtrist uppgift som jag dröjt lite för länge med att göra den här gången. Så det tog sin lilla tid.
Fördelen med att sitta hemma och göra sånt arbete är att jag kan koncentrera mig bättre. Men det finns en annan fördel också: jag kan jobba i hemmauniform…
På lunchen behövde jag en nypa luft. Jag gick till Korgtassen, handlade snabbt innan jag åt sedvanlig hemmalunch och läste ut tegelstensboken. Nu ska jag läsa en bok om sorg och död. Passande, eller hur? Det var redan på lunchen, i alla fall, som jag bestämde mig för att göra ett annat ärende efter avslutad arbetsdag. Göra nåt för att pigga upp mig, göra mig lite glad. Det blev ett besök hos Mia på Nya Björck Blomsterhandel. Där fick jag dagens IRL-pratstund och köpte med mig en fin bukett med gul ranunkel och orange nejlikor. Blommorna passade bra i en vas som är en kopia av ett passglas från regalskeppet Wasa.
Så drog det mot kväll och jag bjöd mig på Korgtassens gotländska fisksoppa med vitlök, saffran och timjan samt vitlöksbaguette med vitlöksost. Till det ett glas Tenuta Moraia Albus Maremma Riserva 2021 – och mer om vinet kommer i sett separat inlägg vid ett annat tillfälle! Stinker väl härligt med vitlök nu… Men gott var det!

Gotländsk fisksoppa från Korgtassen – och italienskt vitt vin i glaset. Kan en torsdagsmiddag bli bättre? (Möjligen om en har nån att dela måltiden med.)
Och det är ju inte vilken kväll som helst utan torsdagskväll. Därmed är det Antikrundan. Då känner jag mig mindre ensam. Programmet är det andra från Uppsala och vad jag såg på en trailer ska en kollega på Universitetsbiblioteket vara med och berätta om… böcker, troligen!
∼ ♦ ∼
Avslutningsvis… ibland säger jag mitt namn högt. Annars hör jag det aldrig.

∼ ♦ ∼
Livet är kort.










Kramar om.. ❤
/Angeli
GillaGilla
Tack bästa Angeli! ❤️
GillaGillad av 1 person