OBS! Anonyma kommentarer publiceras inte – se Reglerna!

Så här gör du när du kommenterar:

• Skriv din kommentar som vanligt i kommentarsfältet.
• Snegla åt vänster. Tre ikoner syns – WordPress, Facebook och ett brev.
• Klicka på brevet (om du inte har WordPress-konto förstås eller vill använda Facebook) och fyll i dina uppgifter.
• Klicka sen på Svara.
• Ingen mejladress syns utåt, bara inåt så att jag kan verifiera.

Ett inlägg om en fådd second hand-bok.

Inte riktigt än, men snart är högen second hand-böcker jag fick av vännen FEM och min adoptivdotter V när jag hade flyttat i maj 2024 slut. Jag har betat av ytterligare en bok, en riktig tegelsten på över 700 sidor med titeln Sanningen om fallet Harry Quebert, av nya författarbekantskapen schweizaren Joël Dicker.

Sommaren 1975 försvinner den unga Nola Kellergan i New Hampshire. Hennes förmultnade kropp hittas inte förrän 2008 och då nergrävd i den berömde författaren Harry Queberts trädgård. Bredvid kvarlevorna hittar poliserna dessutom en kopia av manuskriptet till Queberts berömda genombrottsroman Roten till det onda. Författaren anklagas för mord, men till hans hjälp kommer hans tidigare elev, en annan författare vid namn Marcus Goldman. Marcus inleder en utredning tillsammans med polischefen i stan. Fallet är komplicerat och Marcus börjar skriva en roman om det. Romanen heter Sanningen om fallet Harry Quebert…

Det här är en mycket märklig roman. Delvis är den en kriminalroman eftersom den handlar om att ett mord – flickan kan ju inte ha slagit sig i huvudet och begravt sig själv i Harry Queberts trädgård. Men den är också nåt mer. Jag blir inte klok på människorna som alla tycks ha hemligheter och åsikter samt visar upp en sida utåt samhället och en sida inåt familjen. Och vad är det som gör Marcus så himla tvärsäker på att Harry är oskyldig? Varför reagerar han ganska lite på Harrys förälskelse? Och alla dessa vändningar… Vad är sanningen? Frågan är om det här är en trovärdig historia och om över 700 sidor är nödvändiga för att får berättelsen att gå ihop.

Romanen i sig hoppar i tiden. Detta i kombination med många karaktärer gör det hela väldigt rörigt. Ändå känns vissa personer realistiskt tecknade, medan andra kanske inte ens hade behövts för själva handlingen. Ett HBTQ-inslag finns också. Och Nola, som jag som läsare bara får träffa som död och genom andra människors vittnesmål… henne får jag minst kläm på av alla. Är hon en vanlig tonåring eller är hon en beräknande slampa?

Men… romanen hoppar inte bara i tiden, den hoppar bland såväl misstänkta som motiv. Jag har aldrig läst nåt liknande. Inget är säkert – mer än att jag läste 700 sidor väldigt snabbt.

Toffelomdömet blir det högsta.

∼ ♦ ∼

Livet är kort.