OBS! Anonyma kommentarer publiceras inte – se Reglerna!

Så här gör du när du kommenterar:

• Skriv din kommentar som vanligt i kommentarsfältet.
• Snegla åt vänster. Tre ikoner syns – WordPress, Facebook och ett brev.
• Klicka på brevet (om du inte har WordPress-konto förstås eller vill använda Facebook) och fyll i dina uppgifter.
• Klicka sen på Svara.
• Ingen mejladress syns utåt, bara inåt så att jag kan verifiera.

Kära dagbok…

Ett läckert, okrossat hjärta som E bjöd på igår.

Igår kväll såg jag näst sista avsnittet av Trolösa. Jag får fan världens ångest av den serien. Inte för att den är så bra eller usel utan för att vissa situationer/scener i den påminner mig om obehagliga dito i verkligheten. Som när otroheten är på väg att upptäckas, när den äkta hälften hittar bevis… Nej fy. Trots att det är över 25 år sen minns jag alltför väl hur fruktansvärt ont det var att inse att man har blivit ljugen för av sin partner – och att partnern varit otrogen med en vän. Det dubbla sveket. Fy fan. Mitt hjärta krossades då. Det tog många år för det att bli helt. Under resans gång krossade jag själv ett och annat hjärta. Men nu är mitt hjärta krossat och skadat utan möjlighet att bli reparerat – inte av svek, men av sjukdom, grusade förhoppningar och ensamhetens hårda hammare. Och nej. Jag tänker inte exponera mitt hjärta här mer än så. I stället bjuder jag på ett läckert pepparkakshjärta med massor av söt kristyr, en kaka som min arbetskamrat E bjöd på igår.

∼ ♦ ∼

Trött var jag även igår och hoppade i säng före klockan 22. Sen sov jag till fyra i morse. Lyckades slumra fram till larmet gick igång 5.45. Samma mörker i morse, nu kompletterat med lätt regn. Jag tände ljus och läste till frukosten. Det gör mig varmare och lugnare.

Varm och lugn start på tisdagen.

Gator och trottoarer med hål kan behöva vakter, inte bara avspärrningar.

Ute var det samma gråa, fuktiga filtväder som igår. Jag tog min gamla lättviktsjacka, för den har luva ifall det skulle regna ordentligt. På väg till jobbet var det mest några enstaka droppar som föll. Och inte regnade det när jag gick hem. Det känns som om jag går omvägar för att komma till och från jobbet. Alla vägarbeten innebär inte enbart hål i gator, utan även avstängda trottoarer. Jag går numera ytterligare en annorlunda väg. Nästa vecka och veckan därpå kan det bli hemmajobb helt och hållet. Det ska byggas om på jobbet och frågan är vilken arbetsro man får när till exempel ett pentry ovanför där jag och min grupp sitter ska rivas…

Dagens första jobb blev att lägga in min senaste artikel och publicera den. Artikeln skulle också visas i en av ingångarna på vår webbplats och det fick jag hjälp med, för det gör jag inte så ofta. Efter det var det ett par morgonmöten. Under förmiddagen hann jag också få en pratstund med en arbetskamrat som ska sluta och som jag ska intervjua nästa månad tillsammans med ytterligare en person. Det är känsliga saker och inte helt roliga och okomplicerade, men de har accepterat min förfrågan om att bli intervjuade.

När det blev lunchdags var det extra skönt idag. Bara det att min vanliga plats var upptagen med ett helt gäng pladdrande människor som dessutom åt varm mat (i alla fall några av dem). Inte OK att göra i ett område där folk har sina arbetsplatser, enligt de trivselregler som angavs när vi flyttade till jobbhuset 2017. Men jag hittade ett annat ställe där jag fick sitta alldeles ensam. Skälet till att mitt vanliga ställe var upptaget är att man börjat förbereda för ombyggnationen genom att flytta på de vanliga bord och stolar etc där folk brukar äta sin lunch. Alla vill inte gå till lunchrummet på grund av ljudvolymen.

Jobblunch på annat ställe idag.

Jag publicerade ytterligare en artikel under dan, men den var Stora A:s. Vidare förberedde jag en kommande artikel, korrekturläste och hjälpte till med ett foto och lite annat smått och gott.

På hemvägen gick jag ikapp en arbetskamrat på en annan avdelning och granne ungefär halvvägs. Vi småpratade lite. Sen slank jag in på Byblos och bokade bord, för Anna och jag måste äta före konserten på lördag och jag måste ju ta min jävla kvällsmedicin.

Precis som igår slängde jag mig på soffan en stund och vilade före kvällsmaten. I kväll värmde jag tomatsoppa och gjorde rejäla mackor på Trillers rågbröd.

Tisdagstomatsoppa med mackor, Hopptimisten, Harry Quebert och tända ljus.

Och nu när jag har publicerat det här inlägget ska jag läsa till kvällskaffet. Senare ska jag se Grävarna på TV4 – det blev ju äntligen spännande i förra avsnittet. I kväll är det sista avsnittet (ligger dock kvar på TV4 Play, förstås).

∼ ♦ ∼

Avslutningsvis… jag har fortfarande inget långsiktigt att leva för och jag väntar idag, precis som igår och i förrgår och dagarna, veckorna, månaderna innan dess, på att få dö. Det har inte ändrat sig. Tro inte det för en enda sekund.

Inget att leva för.

∼ ♦ ∼

Livet är kort.