OBS! Anonyma kommentarer publiceras inte – se Reglerna!

Så här gör du när du kommenterar:

• Skriv din kommentar som vanligt i kommentarsfältet.
• Snegla åt vänster. Tre ikoner syns – WordPress, Facebook och ett brev.
• Klicka på brevet (om du inte har WordPress-konto förstås eller vill använda Facebook) och fyll i dina uppgifter.
• Klicka sen på Svara.
• Ingen mejladress syns utåt, bara inåt så att jag kan verifiera.

Kära dagbok…

Svart-vitt… (Nästan. Himlen är ju blå.)

Dagarna och kvällarna tycks gå ihop. Bli lite samma lika. Samma aktiviteter, rätt mycket samma måltider. På kvällarna skriver jag, låter fotmassagemaskinen massera fötterna (mot hälsporren samt för att öka cirkulationen) medan jag intar kvällskaffe och läser min bok på gång. Igår löste jag dock ett svårt sudoku i stället. Det kan bli ett TV-program per kväll – igår Trolösa. Jag kan inte låta bli att titta på eländet, men det är så fruktansvärt… uselt.

Livet blir inte roligare än så här. Det kan tyckas… svart-vitt. Ibland är det ensamt och ledsamt, andra dar är det helt OK. Jag kan inte göra så mycket för att förändra det hela. Kraften räcker inte till. Och människor gör mig ju besviken gång på gång, så det är bäst att vara så ensam som möjligt. Jag har trots allt ett jobb att gå till och där träffar jag en hel del vettigt folk som jag inte behöver ha nån djupare kontakt med.

Jag har inga drömmar längre, inga mål. Även om det verkar som om jag har fått nosen över kanten är det faktiskt så att jag bara går och väntar på att dö.

∼ ♦ ∼

Mörk morgon, men tända ljus, vackra blommor, Hopptimisten och en rolig bok lyste upp tillvaron vid köksbordet.

I morse var jag trött och seg trots att jag kom i säng i runt klockan 22. Det var som vanligt mörkt först, men ljusnade ännu snabbare än igår. Magen var besvärlig och hälsporren kändes som en kniv upp i vänsterfoten. Jag brukar skoja med mig själv (vem ska jag annars skoja med?) och säga att jag är den lilla sjöjungfrun, hon som ville ha ben och fötter i stället för fisksvans. HC Andersens sjöjungfru, inte Disneys. Den smärtan…

I morse var det också kallare. Termometrarna visade åtta minusgrader. Under dan steg temperaturen något, men inte särskilt mycket.

Det var ganska halt ute, men jag tog mig helskinnad, om än frusen, till jobbet. Även idag gick H ikapp mig på sista raksträckan och det blev en trevlig liten pratstund före jobbet.

Förmiddagen bjöd på ett viktigt extrainsatt möte och det gjorde att ett annat möte fick stryka på foten. Jag kan inte vara på två ställen samtidigt. Det blev en kort rast efter det, medan fönsterputsarna gnodde av insidan på fönstren. Med rena rutor på insidan skrev jag färdigt artikeln efter intervjun igår eftermiddag och mejlade över för fakta- och citatkontroll. Plötsligt var det lunch och magen kurrade. Det blev en halvtimme med påfyllning av såväl energi som litteratur.

Jobblunch med påfyllning av såväl energi som litteratur.

På eftermiddagen tragglade jag med det vanliga. Bland annat läste jag korrektur. Timmarna gick och snart blev det dags att gå hem. Jag hade en tanke om att åka en sväng med bilen, men det kändes lite för halt för ren nöjesåkning. I stället blev det en stunds vila på soffan före kvällsmaten, allt medan jag studerade astråkig post som kom idag.

Rester/repeat från igår, fast mackorna var nybredda.

Och kvällsmaten blev förstås resterna från igår, det vill säga Thaisoppa samt nybredda mackor. Repeat, skulle man kunna säga. Soppan smakade bra även idag, för jag var frusen precis som igår trots att temperaturen steg betydligt under dan. Det blåste en kall nordlig vind när jag gick hem och fast det bara var nån minusgrad kändes det som flera.

I kväll gör jag det vanliga, det vill säga läser, låter fotmassagemaskinen jobba samt ser ett TV-program. Det senare blir Grävarna på TV4. Svart-vit kväll, med andra ord.

Jag har redan packat ner vildsvinsgodiset till Bruno i jobbryggan…

∼ ♦ ∼

Avslutningsvis… jag har betalat för årsskötsel och blommor på graven i Motala, i väntan på att jag själv ska dö. Överlevnadstiden för min hjärtsjukdom är max tio år, enligt senaste rönen, så om inte nåt annat skit gör väntan kortare lär jag kanske ha åtta år kvar. Eller mindre. Jag vet ju inte exakt hur länge jag har haft sjukdomen.

Väntan…

∼ ♦ ∼

Livet är kort.