OBS! Anonyma kommentarer publiceras inte – se Reglerna!

Så här gör du när du kommenterar:

• Skriv din kommentar som vanligt i kommentarsfältet.
• Snegla åt vänster. Tre ikoner syns – WordPress, Facebook och ett brev.
• Klicka på brevet (om du inte har WordPress-konto förstås eller vill använda Facebook) och fyll i dina uppgifter.
• Klicka sen på Svara.
• Ingen mejladress syns utåt, bara inåt så att jag kan verifiera.

Kära dagbok…

Snöigt i allén i morse.

Javisst blir det ljusare med snö på marken. Vackert är det också. Det kom lite snö i natt. Ett tunt vitt täcke. Men kyla och halka är inte min grej. Sen är det bara att vänta till sommaren när tant skriker att det är för varmt… Just i skrivande stund är jag nog inte ensam om att längta efter vår och värme. Dagarna i sig har också blivit ljusare och framför allt längre. Det är inte kolsvart om morgnarna och det är inte heller kolsvart när jag går hem från jobbet.

Det grävs och grejas i närheten där jag bor. Än så länge är jag lyckligt lottad och har sluppit det värsta oljudet. Största oron just nu är att en inte riktigt vet var det grävs från dag till dag. Nu är delar av norra Väderkvarnsgatan ett stort hål. Samtidigt är det hål på södra sidan, precis utanför gymlokalen. Stackars gymmare som måste gå en liten omväg för att komma fram till entrén. Mest synd är det förstås om dem som blir skjutsade i bil till träningen. Man frågar sig hur de orkar träna. <== Ironi

Jag orkade i alla fall gå upp till jobbet i morse, trots att jag flåsar som värsta sexdåren. Men jag noterade att den här veckan har promenaden inte tagit 30 minuter utan 25 – trots ond fot (hälsporre) och taskigt hjärta (förmaksflimmer). Det känner jag mig lite nöjd med. Jag blir dock trött av promenaderna, både den till jobbet och den hem som ändå är nerför, så jag tänker fortsätta jobba hemifrån torsdagar och fredagar. Vila från utsikten av slottet. Nu på fredag passar det extra bra eftersom jag har tid för vård av en kroppsdel på förmiddagen. I samma veva tänkte jag besöka ett apotek och försöka få ut medicin samt kanske hoppa in på Uppsala bokhandel på vägen tillbaka. Jag passerar ändå och det är ju faktiskt Alla hjärtans dag. Nån annan som visar mig kärlek och omtanke än jag själv (och den jag betalar för) finns det ju inte.

Slottet passerar jag varje morgon jag går till jobbet och ser även från jobbfönstret. Hemifrån ser jag bara tornen om jag kliver ut på balkongen.

Bruno på besök.

Onsdagar är det mötesdag på jobbet. Jag hade två möten på förmiddagen och ett tredje blev inställt. Det blev föreslaget att ta en promenad i stället, så det hade jag bestämt mig för att göra – ända till Tropiska växthuset. Men först deltog jag i en fotografering. Jag hade tänkt fota fotografen in action, det brukar bli roliga bilder. I stället valde jag att passa på att göra lite research inför intervjun på måndag genom att ställa några frågor. Och sen kom Bruno och honom kunde jag inte låta bli att både fota och klia. Han är så fin. Men inte heller idag hade jag nåt hundgodis till honom.

I Tropiska växthuset var det fuktigt och varmt. En riktig lisa för själen att strosa runt, sitta ner en stund och beundra växterna.

Victoriadammen…

…och taket i salen…

…och dammen igen.

Saint Paulia….

Många Saint Paulior.

En orkidé, tror jag.

Kanske även denna…

Och jorå, jag har jobbat också. Men mitt på dan blev det lunch. Vallmofröfrallan ersattes av surdegsmacka. Alltid något!

Nytt för idag: surdegsmacka.

På eftermiddagen var det möte och det är inte så mycket att orda om här. Gjorde en uppdatering på datorn samt fixade en inställning kring bildhantering.

Jag gick hem i vanlig tid och var jättetrött. Hade sms-kontakt med en vän som varit på läkarbesök idag medan jag vilade på soffan.

Till middag idag blev det Dafgårds kycklinglasagne. Enkelt och snabbt att micra och väldigt gott. I morrn på lunchen ska jag försöka gå och handla nåt med färre kolhydrater till kvällen och lite annat som behövs.

Onsdagsmiddag i form av kycklinglasagne med Hopptimisten och Kokain.

∼ ♦ ∼

Fotmassagemaskinen ska få jobba medan jag läser drogboken, men klockan 21 i kväll ser jag sista avsnittet av Vargasommar. Jag är mycket spänd på upplösningen.

∼ ♦ ∼

Nu väntar två dagars jobb på distans. Det ska bli skönt, jag känner mig mycket trött och framför allt hälsporren är ond vilket gör det jobbigt för mig att gå. Det blir en lisa för kroppen att få vila lite från längre promenader.

∼ ♦ ∼

Livet är kort.