OBS! Anonyma kommentarer publiceras inte – se Reglerna!

Så här gör du när du kommenterar:

• Skriv din kommentar som vanligt i kommentarsfältet.
• Snegla åt vänster. Tre ikoner syns – WordPress, Facebook och ett brev.
• Klicka på brevet (om du inte har WordPress-konto förstås eller vill använda Facebook) och fyll i dina uppgifter.
• Klicka sen på Svara.
• Ingen mejladress syns utåt, bara inåt så att jag kan verifiera.

Kära dagbok…

Tisdag redan och åter en kall morgon. Vilken tur att jag skulle börja dan med att värma upp mig genom en extra lång promenad. Fast allra först blev det förstås sedvanliga morgonbestyr. Dusch, frukost och medicin, en stunds lugn och ro med läsning. Bäddar gör jag alltid innan jag drar på morgnarna, men disken lämnar jag till senare. Biografmaskinisten fick sin födelsdagspresent.

Tisdagsfrukost med tända ljus och familjen.

Väderkvarnsgatan påminner om mig.

Jag traskade iväg en bit längs Väderkvarnsgatan. Inga reflexer behövdes idag heller. Det var lite av ett under att budkillen kunde köra fram till min port med vinlådan igår. Grävarbetet fortskrider varje vardag och från dag till dag kan avstängningarna flyttas och ändras.

Sagda gata speglar rätt bra hur det känns inuti just nu. Fullt av hål, högar av skräp, avstängt här och var, som sagt, skarpa ljus, milda sken och en jädra massa grus i maskineriet. Men eftersom jag har blivit lite starkare och fått nosen över kanten är jag bättre på att inte visa hur det känns. Hålla masken. Inte för alla, bara för somliga. Detta medan jag funderar över nästa steg. Idag fick jag frågan om jag var redo för en ny relation. Spontant ville jag svara

”aldrig mer!

I stället skakade jag på huvudet och sa bara ett stilla

”nej.

Försöker se tillvaron i ett lite annorlunda ljus.

Jag har förlorat så mycket kärlek genom åren, jag har förlorat så mycket av mig själv. Och medan jag bygger upp mig på nytt går tiden. Förhoppningsvis är det snart dags att dö.

Morgonpromenaden idag gick upp till jobbet där jag lämpade av datorn och startade den. Jag hann inte jobba innan jag skulle ut igen. Solen hade stigit, men det var fortfarande kallt. Jag försökte se tillvaron i ett lite annorlunda ljus.

I väntrummet pratade jag med B – om resor, skador, värk och att sluta vara så jäkla snäll mot dem som inte är snälla tillbaka. Jag har lätt att knyta sociala kontakter, få bekantskaper. När det gäller vänner är det svårare. Jag behöver starka, lojala vänner, inte vänner som jag måste lyfta, böja mig eller göra mig till för. Att spela nån annan än den jag är klarar jag inte. Så även på vänskapsplanet får det bli nej. I stället måste jag lära mig att nu är det ensam som gäller, möjligen de få pålitliga gamla vännerna. Men jag tränar mig också på att sluta tränga mig på. Vill man inte så vill man inte. Och jag har det bäst i min egen bubbla utan människor som sårar och som blir sårade av mig.

I väntrummet…

Det blev inte så mycket förmiddag kvar för min del när jag kom tillbaka till jobbet. Jag tog faktiskt en mugg äckelkaffe innan jag körde igång. På förmiddagen var det tyst skrivtid fram till klockan tolv. Därefter följde den nationellt påkallade tysta minuten och så lunch. Sen klev demonstranter in på entréplanet och härjade och skrek hela min lunchhalvtimme. Säkerhetsavdelningen kunde inget göra, polisen kom och gjorde ingenting heller. Ändå hotade de vår rektor verbalt. Det är för jävligt att man ska behöva vara rädd på jobbet. Jag jobbar på ett universitet, inte på nåt kärnkraftverk eller i nån exklusiv affär.

Jobblunchen blev allt annat än lugn.

På eftermiddagen kom först bäste S på snabb visit. Det är så gott att ha kvar den kontakten. Och numera har vi ju en annan koppling dessutom. Det betyder så mycket för mig. Aldrig glömmer jag hur S räddade mig en gång.

Vid 13.30 var det dags för nästa besök. Då kom L till godsmottagningenför att hämta min lånestol och -matta. Stol och matta är beställda till mig, men leveranstiden är lång. Jag får dem troligen inte förrän i slutet av april. Födelsedagspresenter till mig också, med andra ord. L lovade att komma och hjälpa till med stolinställningarna när det är dags.

Borta. Väntan blir lång på de beställda. Jag har suttit som i en Rolls Royce.

Det blev lite diverse resten av eftermiddagen, bland annat korrekturläsning. Jag stapplade hem strax efter klockan 16. Då var det dimmigt, nåt blött droppade från himlen och det var vitt på parken. Först när jag kom hem hade jag ro att skicka ett grattis-sms till Biografmaskinisten.

Nån middagsmat hade jag inte bestämt i detalj. I morse tänkte jag att jag tar nåt som är färdigt att micra. Jag tog fram tre kycklingkorvar och bröd ur frysen. Det fick duga. Korvarna grillade jag i vanliga ugnen, dock.

Tre grillade kycklingkorvar med bröd intog jag till middag i Hopptimistens sällskap och med boken Kokain.

∼ ♦ ∼

I kväll behöver jag vila min hälsporrefot. Den har varit mycket ond idag. Fotmassagemaskinen ska få tortera den lite medan jag läser och kanske ser nåt på TV-program. Jag har redan passerat hälften i Kokainboken. I helgen måste jag försöka ta mig ner på stan och köpa några böcker, bokeaböckerna kommer inte ännu på ett tag. Det kan bli redan på fredag eftersom jag ändå ska få fothjälp då och dessutom behöver jag hämta ut medicin.

Men förhoppningsvis är det snart dags…

∼ ♦ ∼

Avslutningsvis… dåligt av media att häckla kungen. Han är dyslektiker.

∼ ♦ ∼

Livet är kort.