OBS! Anonyma kommentarer publiceras inte – se Reglerna!

Så här gör du när du kommenterar:

• Skriv din kommentar som vanligt i kommentarsfältet.
• Snegla åt vänster. Tre ikoner syns – WordPress, Facebook och ett brev.
• Klicka på brevet (om du inte har WordPress-konto förstås eller vill använda Facebook) och fyll i dina uppgifter.
• Klicka sen på Svara.
• Ingen mejladress syns utåt, bara inåt så att jag kan verifiera.

Kära dagbok…

Spegelbilden av fönstret från begravningsbyrån på Väderkvarnsgatan får illustrera min väntan.

Ibland, när det är tyst omkring mig, hör jag liksom en gammeldags klocka ticka. Ja, den tickar ju inte utan mera dunkar. Men grejen är att det inte är nån klocka utan mitt hjärta. Jag tycker inte om tystnaden längre på grund av det. Det är väldigt obehagligt att höra sitt hjärta slå när en har en hjärtsjukdom, för det är som om en lyssnar efter, väntar på, att det ska slå i otakt, hoppa över ett slag, tystna och stanna. Vissa dar blir det extra tydligt att jag i princip bara väntar på att dö.

På tisdagskvällen hade jag tänkt läsa. I stället fastnade framför ett TV-program, medan jag lät fotmassagen massakrera mina fossingar. Det var konstnären Lars Lerin som besöker ett äldreboende, en serie som tydligen har gått ett tag. Jag blev helt fascinerad av hur dessa ”gamlingar” öppnade upp medan de satt och målade. Många av dem var svårt dementa, några väntade i princip på att dö. Men vilka spännande erfarenheter de delade med sig av! Gårdagens tema var… kärlek.

Tema: kärlek.

∼ ♦ ∼

Trött när jag gick till sängs, trött när mobillarmet gick igång i morse. Det ska bli skönt att jobba hemifrån två dar, i morrn och på fredag. Jag kommer upp, jag äter min frukost, läser, men den tredje dan jag ska upp tidigt och iväg är jag segare än segast. Slevade i mig filen, läste ett par kapitel i blodsockerboken och sen iväg uppför Carolinabacken som känns brantare för var dag. Min spänst är helt borta. Det är nu ett och ett halvt år sen jag slutade simma. Lika länge sen som jag fick min hjärtdiagnos. Jag vet inte vilketdera jag sörjer mest. Och det spelar egentligen ingen roll, för de hänger ju ihop.

Frukost med en tulpan som sticker iväg och blodsockerboken.

På lördag ska jag inte fika med min bok utan med en arbetskamrat.

Jag snackade med en arbetskamrat på förmiddagsfikat om träning, nåt jag skulle behöva göra och som h*n gjorde igår. Men i stället blev det bestämt att vi ska ses lördag eftermiddag på stan – och fika. Det var ju sånt jag gjorde tidigare på helgerna, tog en fika på stan för att komma hemifrån, fast jag gjorde det ensam. På lördag får jag sällskap! Och eftersom det är på eftermiddagen hinner jag städa först som jag tänkt (för att det behövs).

Idag hade jag bara två möten, ett via Zoom och ett IRL, så det gick hyfsat att arbeta. Jag påbörjade bland annat transkriberingen av en podd. Det är en utmaning för mig att lyssna och jämföra med en automatiserat skriven text. Jag kan säga att auto correct på mobilen helt klart ligger i lä där. Dessutom lyssnar jag privat aldrig på nåt som går att läsa. Mellan mötena blev det lunch och den behövde jag. För att höja blodsockret. Lustigt nog fick jag början till en förklaring av bokens titel – nu när jag är cirka en tredjedel in i den.

Jobblunch med bok – och förklaring av bokens titel Blood Sugar. Eller början till en förklaring…

I morrn blir det hemmajobb liksom på fredag. Då ska jag göra klart transkriberingen, men sen dök det upp ett antal möten som jag ska delta i under torsdagen, totalt fyra stycken, via Zoom. Nåja, jag tror att jag hinner och orkar även om jag faktiskt idag på eftermiddagen kände ett påslag i hjärtfrekvensen.

∼ ♦ ∼

Idag hade jag inte planerat nån middag, men jag har ju varit smart nog att fylla på frysen. Jag bestämde mig för kycklinglasagne från Dafgårds och för att adda lite nyttigheter, småtomater. I morrn ska jag gå och handla på lunchen och inte strunta i att köpa grönsaker.

Middag från Dafgårds, kycklinglasagne, med Hopptimisten, förra helgens tulpaner och boken Blood Sugar.

I kväll ska jag läsa, men också se del tre av Vargasommar. Det är en märklig serie med obehagliga karaktärer. Jag ska sätta mig i fåtöljen och köra igång fotmassagen, låta hjärtat dunka…

∼ ♦ ∼

Livet är kort.