OBS! Anonyma kommentarer publiceras inte – se Reglerna!
Så här gör du när du kommenterar:
- Skriv din kommentar som vanligt i kommentarsfältet.
- Snegla åt vänster. Tre ikoner syns – WordPress, Facebook och ett brev.
- Klicka på brevet (om du inte har WordPress-konto förstås eller vill använda Facebook) och fyll i dina uppgifter.
- Klicka sen på Svara.
- Ingen mejladress syns utåt, bara inåt så att jag kan verifiera.
Kära dagbok…
Mörk januarimorgon i sällskap med Hopptimisten och Sällskapet.
Mörk januarimorgon som vanligt. Sällskapet vid frukostbordet var förutom Hopptimisten boken Sällskapet. Fyndade exemplaret (inbunden utgåva) för under hundringen på Uppsala bokhandel under min vinterledighet. Pocketboken jag köpte samtidigt var dyrare… Nåja, jag är mycket nöjd med mitt köp och efter morgonens läsning är jag en tredjedel in. Det är en klurig historisk roman med två kvinnor i centrum, kvinnor som ägnar sig åt seanser och att lösa mordgåtor. Ändå är boken inte klassificerad som kriminalroman. Märkligt, för spännande är det.
Tung morgon också…
I morse var det lite tungt igen, men inte som under ledigheten. Det kan ju bero på att jag satt uppe en stund längre än vanligt en arbetsvardag och såg en brittisk deckare på TV. Jag försöker nämligen orka göra nåt mer än bara äta, jobba och sova. Fina E satte igång tankarna på att ha ett liv utanför arbetet igår. Det verkar som om vi båda behöver det. Jag kanske inte är så värdelös trots allt, eftersom nån vill umgås. Och så den bästa L som lyfte upp mig ur värsta sörjan, som fortfarande bryr sig och som får mig att känna att jag betyder nåt även där. Det är inte så att jag är fruktansvärt beroende av att folk tycker om mig och fjäskar för mig, men att betyda ens lite grann för en, till och med två människor, ger mig lite mening. För det är inte bara så att de gör nåt som lyfter mig – jag kanske kan göra nåt för dem. Det är viktigt för mig att känna mig behövd, det är det jag har saknat ett bra tag. Jag vill ge tillbaka också till dem som finns där som ljuslågor i mörkret. Sen finns det dessvärre dem jag inte längre når. Jag vill inte vara offer, jag vill också att det ska vara meningsfullt att samtala.
Lite osynlig.
På jobbet känner jag att jag allt mer tappar mening och betydelse. Så sent som idag nämnde min chef alla mina fyra arbetskamrater som jag sitter med – men inte mig – när det gäller placeringar. Osynlighetstofflan. Men i gengäld haffade chefen mig för en fika och en pratstund efter mötet. Det kändes bra, ett meningsfullt samtal – förutom att en arbetskamrat satte snarskank (inte medvetet!!!) för mig så att jag trillade handlöst på golvet. Och nej. Jag bröt mig inte. Knäet fick en smäll, bara.
Jag går till jobbet, försöker göra ett och annat handtag. Petar, tycker. Men hjärnan jobbar som i lim och jag gör inte skäl för månadspengen (som trots det höjdes). I morse publicerade jag i alla fall en artikel om en ny chef. Den var knepig att göra eftersom det är en kvinna som jag ibland fikar med. Det är svårt att intervjua nån man typ nästan känner…
Idag var det mötesdag med ett kort avstämningsmöte via Zoom på morgonen och enhetsmöte på förmiddagen. Jag kände mig som Motvallstofflan när jag vägrade bli inspelad för att vi ska träna på AI, men jag var inte ensam om att känna så. Jag ser inte heller nån tidsvinst med att göra detta jämfört med att skriva korta noteringar/minnesanteckaningar direkt på datorn.
När jag gick ner till restaurangen för att köpa lunch träffade jag på Bruno Hund på en filt på entréplanet. Så mysigt! Fick en stunds hundgos, riktigt meningsfyllt samtal och två foton, men tyvärr hade jag inget godis att ge honom…
En halvtimmes lunch blev det senare som vanligt, men bara mackor och ägg, ingen yoghurt – M är ju sjukskriven. I morrn äter jag lunch hemma och då blir det inte bara mackor.
Jobblunch med mackor och ägg – och Sällskapet.
På eftermiddagen hade jag veckomöte med min arbetsgrupp. Mötet började just den där tiden när jag blir så himla trött. Hade det slutat då skulle jag ha fått skjuts hem i U-bilen. Efter mötet var det typ dags att gå hem, nästan. Men jag har som sagt snälla arbetskamrater och en annan arbetskamrat, Hjärtat, hade sett hur jag blivit fälld och erbjöd skjuts. Så snällt! Jag hade ingen lust att halka och trilla en gång till idag, kanske skada mig mer än bara knäet. Det blev en 40 – 45 minuters ytterligare jobb hemifrån innan jag loggade ut för dan.
∼ ♦ ∼
Jag hade fått post när jag kom hem. En tråkig räkning och två paket från Bokus, varav ett trasigt. Så blir det jämt när det trycks in i postboxen i stället för att det lämnas vid dörren som det faktiskt står på paketet att det ska göra. Innehållet var dock inte skadat och jag ser fram emot tre kriminalromaner: Fadern, Efterspelet och Blood Sugar.
Räkningen betalade jag och paketet surade jag över en stund innan jag släppte det för att vila innan jag värmde tomatsoppa till middag. Jag känner mig trött och frusen, så i stället för upptinat bröd blev det rostat bröd. Inte för att det hjälper så mycket. Jag skulle behöva ha ett meningsfullt samtal med en människa av nåt slag. Men här finns bara orange trägubbar och gamla gosedjur.
Rostat bröd och soppa för en trött frusen. Nåt meningsfullt samtal vid matbordet blev det inte.
Nu ska jag sätta mig med fotmassagen från Flowlife. Jag läste mig till att den är bra mot hälsporrar. I vart fall får den igång blodcirkulationen och det är ju bra. Under tiden ska jag läsa.
I kväll är det andra delen av Vargasommar och det ska jag titta på. Den ligger annars på TV4 Play.
∼ ♦ ∼
I morgon torsdag och fredag jobbar jag hemifrån för att spara energi. Det ser jag fram emot. Jag passar också på att vila hälsporrefoten och ljumsken, som jag känner av när jag promenerar till och från jobbet. Fredag efter jobbet har jag en klipptid. Det behövs trots att jag tappar så mycket hår (biverkning av nån medicin).
∼ ♦ ∼
Men idag var det Tulpanens dag. Jag köpte ingen så jag får väl en snyting…
∼ ♦ ∼
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - the neverending story 