OBS! Anonyma kommentarer publiceras inte – se Reglerna!

Så här gör du när du kommenterar:

• Skriv din kommentar som vanligt i kommentarsfältet.
• Snegla åt vänster. Tre ikoner syns – WordPress, Facebook och ett brev.
• Klicka på brevet (om du inte har WordPress-konto förstås eller vill använda Facebook) och fyll i dina uppgifter.
• Klicka sen på Svara.
• Ingen mejladress syns utåt, bara inåt så att jag kan verifiera.

Kära dagbok…

Fan jag trodde att jag skulle klara mig igår från gråten. Den kom på kvällen. Jag hade TV:n på i bakgrunden, det var nåt musikprogram för eller snarare emot cancer. Bra artister, flera favoriter. När Sarah Dawn Finer sjöng ABBA:s The winner takes it all brast det. Texten till den är så… på pricken.

Ensam som en elsparkcykel.

Sen tittade jag programmet lite. De flesta personliga berättelser handlade om cancersjuka människor med barn och deras sorg, oro och rädsla att lämna barnen. Jag såg inte en enda berättelse om en ensam cancersjuk, utan nån familj eller nåt nätverk runt sig, utan nån som håller en i handen. Även där utesluts de. Vi. Vi ensamma. Men det klart. Det är ju ingen som sörjer oss när vi sen väl dör.

I den nu åter igen snöfyllda björkallén utanför mitt arbetsrumsfönster har det stått en sån där elsparkcykel i nån veckas tid. Lika ensam som den ser ut känner jag mig. Och att de som jag har känt i flera år inte vill se eller förstå det, men andra som jag aldrig eller knappt ens träffat exakt kan fatta den känslan fast de inte själva är ensamma är… obegripligt. Ändå är det lite skönt att bli sedd och förstådd från ett par håll i alla fall. Orden jag får blir som livlinor.

∼ ♦ ∼

Det var med en tung känsla jag vaknade i morse. Notera att jag vaknade innan medicinlarmet gick igång. Det gick nämligen inte igång. Men jag vaknade, tyvärr, klev upp och tog tabletterna. 

Under natten har det snöat. Temperaturen steg igår och det är nån plusgrad. Blött. På vardagsrumsfönstret såg jag droppar som såg ut som tårar. Vilka jävla referensramar jag har numera.

Regndroppar som tårar på fönstret.

Tisdagsstart.

Nåja, solen tittade fram på förmiddagen och jag bestämde mig för att tvinga ut mig idag på bokjakt. Men först läste jag ett par timmar och drack kaffe på sängen. Märkligt nog läser jag en bok om en cancersjuk kvinna som dör och lämnar efter sig man och barn. Ja, Hannah var inte ensam, men hennes lilla flicka förlorade sin mamma. Maken förlorade sin fru. Jag tror att Patrick har gått vidare nu i livet och är i en ny relation, jag är inte så insatt i kändisvärlden. Det är bra. Ensamhet är svårt.

Jag plockade lite här hemma. Kliade sönder ett eksem så det började blöda och jag fick sätta på plåster för att inte fläcka ner kläder. Ja jag har fått eksem, prickar som kliar, på magen, ryggen och benen. Det är säkert ytterligare en biverkning av nån medicin. Orkar inte bry mig. Tog reda på tvätt, stoppade in silverbestick för nu är det inte längre helg och bäddade. Duschade före frukost. Sen gick jag ut.

Frukost med nyårsbuketten (!), Hopptimisten och Hannahboken.

Solen försvann ganska snabbt och trots att det var plusgrader gjorde vinden att det kändes skitkallt. Jag är glad att jag tog både tröja och blåa dunjackan. Mitt mål var Uppsala bokhandel och English Bookshop. För att ta mig dit gick jag förbi Main Street där jag bodde förut. Det känns som om det var evigheter sen jag bodde där, men det är bara åtta månader sen jag flyttade. Jag gick tunneln vid Mikaelskyrkan, över Kungsgatan, Svartbäcksgatan och Haglunds bro och upp till Sysslomansgatan och Uppsala bokhandel. Två böcker köpte jag där, Sällskapet och Bortförda. På English Bookshop hittade jag inget. Det var halt och moddigt och ploffsade från taken dessutom. Givetvis kände jag av både hälsporren och ljumsken. Nej, skön promenad blev det inte, men jag lämnade i alla fall hemmet, var ute och gick ungefär 3,5 kilometer.

Solen förvann snabbt.

Dagens inköp.

Jag var helt slut när jag kom hem och kollapsade på soffan. Efter en stunds vila och kraftsamling ringde jag Annas snälla mamma. Vi skulle ju höras av idag om fika hos henne i veckan. Hon är så snäll och vill väl, men det känns ändå svårt. Nu bestämde vi i morgon, för på torsdag ska både hon och jag till vården och olika tider. Jag tar bilen dit, så jag får hoppas att det inte är snöoväder eller halt. Jag har blivit så harig. Samtidigt känner jag mig modig. Jag ska umgås med nån för första gången sen den 18 december 2024. Det blev fil med magmedicin och bär på det i stället för eftermiddagsfika.

Eftermiddagsfil med Hopptimisten och Hannahboken i stället för eftermiddagsfika.

På eftermiddagen plockade jag lite till. Och så strök jag. Jag körde ett par maskiner igår och tvättkorgen är inte tom, men jag väntar med mer tvätt.

Idag hade jag tänkt micra soppa bara och äta med mackor till middag. Men så fanns det några kokta potatisar över från i söndags att ta tillvara på. Jag tog fram en bit kycklingkorv ur frysen och tillsammans med ägg blev det en härligt stekt och kolesterolrik måltid.

Tisdagsmiddag i stekt form – kycklingkorv, potatis och ägg.

Det är kväll igen och jag har överlevt ytterligare en dag. Jag känner mig mindre apatisk i kväll, har mer… glöd. Synnerligen bidragende till detta är ”Ellen”… Egentligen De Tre L:en. Tack för att ni ser mig.

Aftonen ska jag spendera med Hannahboken. Jag läser lite i taget, det är ingen lätt bok även om den inte är omfångsrik.

∼ ♦ ∼

I morgon väntar umgänge och fika. Det var så länge sen att jag är nervös. Men Annas snälla mamma är just snäll. Eventuellt ska jag i samma veva träffa Anna också för att låna ”vår” häftpistol och lämna tillbaka böcker jag har lånat och läst. Anna bor ju numera granne med sin mamma.

∼ ♦ ∼

Elsparkcykeln är kvar i allén. Jag ser den. Den ser kanske mig också..?

∼ ♦ ∼

Livet är kort.