OBS! Anonyma kommentarer publiceras inte – se Reglerna!

Så här gör du när du kommenterar:

• Skriv din kommentar som vanligt i kommentarsfältet.
• Snegla åt vänster. Tre ikoner syns – WordPress, Facebook och ett brev.
• Klicka på brevet (om du inte har WordPress-konto förstås eller vill använda Facebook) och fyll i dina uppgifter.
• Klicka sen på Svara.
• Ingen mejladress syns utåt, bara inåt så att jag kan verifiera.

Kära dagbok…

Jag vaknade tyvärr i morse.

Ja jag vaknade tyvärr i morse också. När ska helvetet ta slut? En retorisk fråga, kära dagbok, strunta i att försöka besvara den. Men jag läste en rubrik idag på en krönika där en liberal politiker vill ta upp frågan om rätten till vars och ens egen död. Ett första myrsteg mot en ny lag i Sverige?

Britterna tog ett större kliv i dödshjälpfrågan så sent som i november 2024. Det finns ett förslag som ska behandlas där: vuxna som har mindre än sex månader kvar att leva ska kunna få dödshjälp efter två läkares och en domares godkännande. Förslaget ska nu behandlas och kan börja gälla i år. En kan ju bara hoppas att Sverige följer efter. 

En tredjedel läst när jag började i morse. Nu halvvägs.

Jag inledde i alla fall den här lördagen med läsning av Stjärnboken och kaffe på sängen. När jag läser känner jag att jag har ett liv. Jag hade läst en tredjedel ungefär när jag började i morse och nu är jag halvvägs. Jag lever genom böckerna. Så snart jag slår ihop pärmarna är det som att jag varken kan eller vill leva. Därför grät jag i sängen. Det är fan outhärdligt, det är ovärdigt.  Och sen saknade jag att kunna ringa min mamma – även om hon var som hon var och jag inte kunde prata med henne om vad som helst.

När jag blundar känner jag hjärtat slå och pulsen dunka. Att det inte kan sluta… Givetvis tog jag mig i kragen. Det hjälper inte att gråta. Visst, det kan lätta lite inuti, men det kan också förstärkas.

Jag klev upp och påbörjade sista punkten på min ledighets att göra-lista: putsa kandelabrarna. Tidigare putsade alltid mina föräldrar koppar och silver till jul. Pappa gick bort 2006 och mamma 2016. Det är högst oklart när kandelabrarna putsades senast. På Main Street stod de bara och blev svarta. Jag hade en bild i mitt inre av att vi skulle sitta tillsammans på ålderns höst och putsa, precis som mina föräldrar gjorde. Så blir det inte. Anna sa vid ett tillfälle att hon inte hade några känslor för mina ärvda saker. Själv hade jag svårt att hinna med att vårda sakerna. Det håller jag på att ta igen nu, i elfte timmen…

Svart och oputsad.

Nu börjar det likna nåt…

Jag påbörjade putsningen vid halv elva, ungefär. Runt tolv-tiden bröt jag för frukost och tandborstning.

Frukostrast mitt på dan med Hopptimisten och Stjärnboken.

Första kandelabern är klar.

Sen på’t igen! Det blev ett par korta avbrott. Bland annat ringde Annas snälla mamma. Jag blev så paff när mobilen ringde att jag svarade. Det tog en stund för jag hade handskar på mig. Hon ville bjuda på fika nån dag framöver. Vi bestämde inget, det är svårt med snön och bilkörning för min del, men på torsdag måste jag ta bilen för ett besök i vården och då kanske det funkar. Jag har svårt att säga nej. Jag vill gärna träffa Annas snälla mamma. Hon är den enda som har ringt och pratat med mig under min ledighet (två veckor) förutom Anna som ringde på nyårsafton. Men det rör till det inuti. Hon är så snäll, men det är inte min mamma, det är Annas. Det blir… komplicerat.  Vi kom överens om att höras senare på tisdag.

En putsad och en putsad kandelaber.

Putsningen fortsatte efter samtalet och i skrivande stund kan jag erkänna att jag inte hann färdigt. Men jag har påbörjat putsningen av den andra kandelabern. Klockan var närmare 14.30 när jag beslöt att ge upp för dan. Att sitta på golvet är tufft för en stel gammal toffla. Att putsa svart silver är inte heller nån höjdare när händerna inte är som de ska. I vart fall är jag nöjd. Det som återstår att göras fixar jag under morgondagen. Jag behöver nämligen dagsljus.

Bilden har intill visar delvis hur svart en oputsad kandelaber är jämfört med en putsad. Men som sagt, jag har påbörjat putsningen av tvåan. Det som återstår är de fem ljushållarna som består av tre delar vardera. Femton delar med detaljer, alltså…

Hela familjen, det vill säga jag själv, gick ut och åt på lokal i kväll.

Det blev en stund vid datorn innan det var dags att hoppa in i duschen. Jag hade bokat ett tidigt bord för mig och hela min familj (det vill säga jag själv) på lokal som belöning för det här med kandelabrarna. Nu var ju min plan att båda skulle vara putsade och klara. Tyvärr rann tiden ut. Dessutom behöver min hand vila.

Jag gick till Byblos. Där blir jag alltid trevligt bemött. Även om jag inte bokar bord finns det plats för mig och sånt läggs till pluslistan. Alla som arbetar där är trevliga och serviceinriktade. Och maten… den är gudomlig!

Idag åt jag tvårätters. Eller hur man nu räknar. Jag grundade med en libanesisk Almazaöl. Till huvudrätt åt jag Shish Taouk (kyckling) med tillbehör och rött libanesiskt vin till det. Desserten blev en Mahalabia (ungefär pannacotta). Knorren blev kardemummakaffe och en stänkare (Calvados). Jag var ganska mätt – och varm! – när jag gick hem i den kalla januarikvällen till min kalla lägenhet. Det känns lite mindre helvete i skrivande stund och det beror säkert på alkoholen.

Hmm… vad ska jag äta..?

Jag började med en Almaza.

Shish Taouk till huvudrätt.

Mahalabia till dessert…

…och en stänkare samt kardemummakaffe.

∼ ♦ ∼

Nu väntar soffan och därefter TV. Jag ska se Stjärnorna på Slottet – det är Maria Montazamis dag – och sen Ember Manning: Fallet vid bryggan, en ny brittisk serie. Av den senare finns tydligen fyra delar. Igår kväll såg jag fyra delar av Dalgliesh säsong ett. Av den serien återstår två delar. I säsong ett bildar två delar en film, medan säsong två och tre har tre stycken långfilmslånga delar vardera.

∼ ♦ ∼

I morrn fortsätter jag med putsningen. Några andra planer har jag inte.

∼ ♦ ∼

Livet är kort.