OBS! Anonyma kommentarer publiceras inte – se Reglerna!

Så här gör du när du kommenterar:

• Skriv din kommentar som vanligt i kommentarsfältet.
• Snegla åt vänster. Tre ikoner syns – WordPress, Facebook och ett brev.
• Klicka på brevet (om du inte har WordPress-konto förstås eller vill använda Facebook) och fyll i dina uppgifter.
• Klicka sen på Svara.
• Ingen mejladress syns utåt, bara inåt så att jag kan verifiera.

Kära dagbok…

Samma frukost som igår.

Samma bilder, samma aktiviteter, samma mat och samma väg. Samma, samma, samma… Så kan det tyckas vara, men det är inte alltid det. Inte om man studerar detaljerna. Sen kan jag hålla med om att mitt liv är väldigt mycket samma. Det har begränsats rejält sen hjärtdiagnosen. Bara en sån sak som att jag måste ta medicin vid ganska fasta tider – och då måste jag äta nåt med kolhydrater samtidigt. Detta har gjort mig mer medveten om den ätstörning jag faktiskt har. Och sen orkar jag inget längre. Det var en stor sorg att behöva sluta med simningen, men jag har faktiskt ingen lust att drunkna på Centralbadet. (Jag bottnar inte och det finns inga badvakter.) När kondisen inte heller förbättrades trots att jag simmade regelbundet och minst tusen meter varje gång… ja, då tappade jag lusten för det hela.

Kallare i morse…

En annan sak var att jag hade bestämt mig för att sluta med medicinerna till jul. Det skulle bli min julklapp till mig själv. Beslutet gjorde mig väldigt lugn. Först. Men du vet, kära dagbok, det är som att livslusten är en egen reflex, en väldigt stark reflex, dessutom. För tänk om jag inte dör bums, bara blir väldigt sjuk och hjälplös. Jag vill inte bli nåt av det. Jag vill inte bli beroende av nån annans… godhet? betalda pliktkänsla? Hade jag haft familj… Men nu har jag inte det.

∼ ♦ ∼

I morse var det lite kallare när jag gick till jobbet, ett par minusgrader. Det var barmark, men såväl snö som regn var utlovade under dan. Jag tog fulbootsen för att inte riskera att få plaska hem i ett par förstörda gympadojor. Det snöade senare på dan, snö som gick över i regn. När jag gick hem var det plusgrader – och fläckvis väldigt halt…

Tänkvärda ord från facket…

Jag fick OK med fotograf för intervjun i januari och hann fixa några andra saker innan det var dags för ergonombesöket. Det blev till och med så att jag hann fika med Åsa och facket. Det bjöds på lussekatter och en reflex med en tänkvärd text, passande till det här dagboksinlägget. Av ergonomen fick jag också tänkvärda ord. När jag sen följde henne ner och ut blev det en pratstund med en tidigare chef och även våra duktiga växeltelefonister. Det kändes bra att få önska dem sköna helger framöver.

Lånad bok från plan 0.

Och när jag ändå var i dessa faggor passade jag på att botanisera på plan 0:s bokbytarhyllor. En bok av Ann Cleeves, Albatross, fick följa med hem till Saint Ollie. Boken är första delen i North Devon-serien (Matthew Venn-serien på engelska). Annars har Ann Cleeves skrivit Shetland-serien och Vera-serien som båda har gått på TV. Utöver den här boken ska jag få ett paket böcker jag har nätshoppat. Först skulle det komma i fredags, sen i morrn och sista budet är nu på fredag. Ja, ja, jag kan läsa böcker även efter jul.

Så blev det lunchdags. Vi var ett litet gäng på sju personer som åt julbord nere i restaurangen. En av deltagarna var vår tidigare arbetskamrat Gunilla som var på besök i stan. Det är alltid så kul att träffa henne! Julbordet var gott, men jag tog bara en tallrik julmat och en assiett med sötsaker. Givetvis är det inte sprit i glaset på bilden utan naturellt bubbelvatten. Enter: paltkoma. Direkt efter insåg jag att det blir samma, samma i kväll som igår, det vill säga ingen kvällsmat mer än mackor.

Idag blev det bara en tallrik julmat, men jag fick paltkoma ändå.

Eftermiddagen segade sig fram. Jag fick inte mycket gjort. Det blev ytterligare en pratstund med Gunilla. Innan jag lämnade gick jag runt och önskade fina, kommande helger samt kramade väl valda delar av avdelningens personal. Ganska många var inte på plats, så några får jag hälsa till via Zoom i morgon eller på fredag. För jag ska jobba två dar till, om än på distans. Men det är skönt att slippa gå till och från jobbet när jag har ont i en fot och en ljumske. Jag har ryggsäcken full med saker att jobba med.

∼ ♦ ∼

Och jaa… Det blev mackor till kvällsmat och en mugg uppvärmt kaffe. Men direkt när jag kom hem startade jag tvättmaskinen och skrev det här inlägget. Eftersom jag inte var särskilt hungrig och det inte tar nån tid att breda mackor hängde jag tvätten först innan jag åt.

Tre mackor och kaffe till kvällsmat i sällskap med Hopptimisten och Flickoffret.

I kväll ska jag ligga på soffan och läsa. Ladda batterierna. Jag behöver dammsuga, men det väntar jag med till helgen. Handla behöver jag också, en del middagsmat och en del julmat. Jag ska bädda rent och det kanske jag gör redan på fredag. Det är så skönt att inte känna nån julstress och -press. Än så länge känns det bara OK. Men jag vet att det kan ändras och det är jobbigt att tänka på att jag ska vara ensam. Jag reflekterar nog över det här i dagboken de kommande dagarna. Vem ska jag annars prata med?

∼ ♦ ∼

Livet är kort.