OBS! Anonyma kommentarer publiceras inte – se Reglerna!

Så här gör du när du kommenterar:

• Skriv din kommentar som vanligt i kommentarsfältet.
• Snegla åt vänster. Tre ikoner syns – WordPress, Facebook och ett brev.
• Klicka på brevet (om du inte har WordPress-konto förstås eller vill använda Facebook) och fyll i dina uppgifter.
• Klicka sen på Svara.
• Ingen mejladress syns utåt, bara inåt så att jag kan verifiera.

Kära dagbok…

Det blev en synnerligen hektisk måndagskväll. Plötsligt hade jag massor att göra hemma – och jag var så trött. Därför glömde jag bort ett födelsedagsbarn som i stället fick ett sms i morse. Men jag tog reda på tvätt, sydde, började skriva en lista, vattnade krukväxterna, fixade käk, diskade, skrev och strax före klockan 20 slängde jag mig i soffan och tittade på hundar på TV. Det ser så mysigt ut med hund. Jag skulle verkligen vilja ha en sån fyrbent kompis och sambo. Samtidigt vet jag att det är stort att ha ett ansvar för ett annat liv. Och så vet jag hur ledsen jag skulle bli om livet drabbades av sjukdom eller så. (Tisslingarna, som nu i och för sig är friska, fick jag ju också separera ifrån i april och jag saknar dem så mycket att jag ibland måste skjuta tankarna ifrån mig.)

Själv är jag inte frisk och om jag inte orkar gå ut och gå med pälsklingen då är det inte rätt att han en sån sambo. Men drömma kan en ju… Och önska att saker och ting var annorlunda. Jag får glädjas åt de människor som får en ny sambo i TV-programmet om hundhemmet. Ibland fäller jag en tår, lite av rörelse, lite av avundsjuka. För vem vill inte vara nåns bästa? Jag vet att jag aldrig blir nåns nummer ett. Jag tror att jag aldrig har varit det heller. Tur att jag har min trägubbe Hopptimisten och min litteratur. De höll mig sällskap i morse vid frukosten.

Tisdagsfrukost med min trägubbe Hopptimisten och min bok på gång.

Oerhört blå morgonhimmel i morse.

Morgonen var kall. Vad är att vänta i december? Himlen var oerhört blå, bilden nedan är inte på nåt vis manipulerad eller filterbelagd. Kylan gör mig flåsig och den sista biten till jobbet blir jag riktigt slut. När jag går hem har jag nerför större delen av vägen, men då är jag ju också så trött och färdig att jag bara stapplar in i hallen. Kanske blir det bättre när värmen kommer..? Om jag får vara med då.

På jobbet idag hade jag en intervju på förmiddagen med en spännande person. Jag började skriva artikeln så att den kan fakta- och citatgranskas och sen skickas på översättning innan jag går på ledighet. Samtidigt hade jag ett ärende med IT-supporten som drog ut på tiden. Det blev lunch och därefter fick jag besök. Korrekturläsning fixade jag också på eftermiddagen.

Jobblunch med Döda kvinnor förlåter inte mellan intervju, skrivande och besök.

Medan jag stod och jobbade på Stora A:s matta flög en gran förbi på himlen. Det kanske blir den enda gran jag får se nära mig i år. Visst är jag lite sugen på att ha gran till jul, men vad är meningen med det när det bara är jag? Ensam. Nej, jag menar själv.

En gran flög förbi.

∼ ♦ ∼

Det mörknade på utanför och plötsligt var det dags att gå hem. Även idag var jag übertrött. Dessutom kändes det skitkallt ute. Men hem kom jag. När jag hade tänt alla elektriska stakar och stjärnor, klätt om till hemmauniform och plockat fram rena kläder till i morrn drog jag igång en maskin tvätt. Medan den jobbade satte jag mig vid datorn och knackade ner det här inlägget. 

Problemet middag hade jag redan löst. Idag fick det bli tomatsoppa och smörgås. Det blev soppa över även till i morrn. Det är verkligen perfekt mat när det är kallt.

Smörgås och tomatsoppa med Hopptimisten och döda kvinnor.

∼ ♦ ∼

I kväll fortsätter jag med årskrönikan. Just nu har det jobbiga kulminerat och det ska bli lite bättre. Belöningen blir en stund raklång i soffan med de döda kvinnorna (= min bok på gång). Jag är kanske halvvägs nu.

∼ ♦ ∼

Livet är kort.