OBS! Anonyma kommentarer publiceras inte – se Reglerna!

Så här gör du när du kommenterar:

• Skriv din kommentar som vanligt i kommentarsfältet.
• Snegla åt vänster. Tre ikoner syns – WordPress, Facebook och ett brev.
• Klicka på brevet (om du inte har WordPress-konto förstås eller vill använda Facebook) och fyll i dina uppgifter.
• Klicka sen på Svara.
• Ingen mejladress syns utåt, bara inåt så att jag kan verifiera.

Kära dagbok…

Det var märkligt att kliva upp mitt i natten idag. Men det funkade. Jag somnade hyfsat tidigt och sov bra i natt. Sånt underlättar. Och när jag vaknade hade jag inte ont mer än av hälsporren lite grann. Den verkar vara envis, tyvärr. Det var bra att det inte regnade i morse för nu kunde jag ta mina vanliga fulgrå jympadojor, inte de nya, svarta som klämmer här och var, dessvärre. Ingen sträckning i ryggen heller, nåt jag har noterat är lätt hänt när jag har duschat.

I morse kände jag mig nästan lite elak och skadeglad inför ett larm utanför huset. Ja, det var inte grannarna som slipade eller kommungubbar som asfalterade utan ett jävla billarm. När jag kom ut från duschen var klockan kanske 6.20. Då larmade det som fan. Asså jag var så glad att jag var vaken och skulle iväg, men som sagt, snudd på skadeglad. Larmet upphörde efter en ganska lång stund. Det kanske var så att bilens ägare kom ut. I värsta fall kunde det ju vara nån som hade parkerat på baksidan och sen gått iväg till sitt jobb – uppe i stan…

Mitt i natten (fast i morse)…

En ”ny” väg till jobbet.

Det blev premiär för en annan väg till jobbet, en väg jag måste ta från och med nu. En helt annan väg, en väg som jag faktiskt inte tidigare har gått. Nu insåg jag att den kanske inte alls är så dum. Jag gick Väderkvarnsgatan genom Kvarnen och sen Vaksalagatan upp, gatan som sen blir Drottninggatan vid Stora torget. Jag fortsatte upp till Carolina Rediviva och där svängde jag vänster ut på Dag Hammarskjöld. Det gick förvånansvärt snabbt och lätt även om Carolinabacken fick mig att flåsa rätt bra. Mina promenader under sjukskrivningen har inte varit så här långa.

Jag var nog först på avdelningen i morse. Det var en märklig, men bra känsla. Och jag kände mig så välkommen tillbaka. I mina jobbskor låg ett rabatthäfte med texten

”Nästan lika fina som du!

Så pass!

Då flinade jag lite. Men kanske var det nån som bara råkat tappa det, kupongerna gällde ju ställen på Stockholms central. I slutet av dan gav jag det till Åsa, hon pendlar ju från Stockholm.

När folk började trilla in fick jag glada tillrop och till och med en kram av min chef. Det kändes riktigt gott! Så jag började med att friskanmäla mig, söka semester efter nyår (jag får långledigt kring vinterns helger, vilket innebär att jag måste hålla mig frisk) och läsa alla 7 000 mejl som kommit under min sjukskrivning. Anna hörde av sig per sms och hoppades att allt skulle gå bra idag. Gulligt och omtänksamt.

Mitt på dan blev det lunch. Jag hade varit nere hos M och handlat den och hon hade undrat var jag hade varit.

”Du trodde kanske att jag hade dött, men det hade jag inte!

sa jag rått men hjärtligt.

Jobblunch igen, idag med En familjetragedi.

På förmiddagen hade jag två korta möten, efter lunch ett. Och klockan 14 var det fika för en jobbarkompis som bytt arbetsuppgifter! (Vi är mycket för att fika och fira här…) En kakfest, helt enkelt.

Kakfest för S på jobbet.

∼ ♦ ∼

Jag lämnade jobbet en kvart, tjugo över fyra och gick hem. Det var lite blött i luften och jag såg nog att en del vitt hade lagt sig på marken. Vinden var kylig och nu i kväll har det blivit minusgrader. Ryggen har hållit bra idag, det är värre med hälsporren som plågar vänsterfoten. Att gå hem samma väg som jag gick i morse var helt OK. I morrn kan jag dessutom passa på att handla fredagsmiddag på hemvägen eftersom jag ju passerar Kvarnen och Korgtassen. I kväll blev det ingen lyxmiddag, bara fyra pannkakor från frysen som jag micrade. Men jag hade sprejgrädde och fin hjortronsylt på.

Pannkaksmiddag med Hopptimisten.

∼ ♦ ∼

Resten av kvällen blir det soffan. Jag ska grotta ner mig i den där familjetragedin. Jag hörde av mig till en kompis igår, men fick inget svar. I kväll ska jag höra av mig till ett par andra kompisar som båda har haft tråkigheter. Mycket trött är jag, men också mycket nöjd att jag klarade av min första dag. Och framför allt är jag glad att ryggen höll. Jag försökte växla stå och sitta, men det är många möten och då sitter man. Det är ganska skönt att det är fredag i morrn…

∼ ♦ ∼

Livet är kort.