OBS! Anonyma kommentarer publiceras inte – se Reglerna!
Så här gör du när du kommenterar:
- Skriv din kommentar som vanligt i kommentarsfältet.
- Snegla åt vänster. Tre ikoner syns – WordPress, Facebook och ett brev.
- Klicka på brevet (om du inte har WordPress-konto förstås eller vill använda Facebook) och fyll i dina uppgifter.
- Klicka sen på Svara.
- Ingen mejladress syns utåt, bara inåt så att jag kan verifiera.
Kära dagbok…
Jo jag vaknade denna vinterlördag i november också.
Ja jag är ju lite av… en flodhäst (ursäkta djuret!). Igår kväll var ingen bra kväll. Det började med att min halvåret unga och svindyra TV vägrade hitta wi-fi. Det blir nämligen lite trist för mig att läsa hela tiden. Ibland vill jag se nån film eller nån serie. Men se igår var det kört. Då började det köra även i magen… NEJ, inga bilder, det blir TMI*. Det var hemskt. Min mage kan vara väldigt hemsk när den sätter den sidan till. Riktiga magplask, så att säga. Så nattsömnen blev inte jättegod. Detta innebar att jag inte slog upp mina ljusblå på riktigt denna lördag förrän klockan var nånstans mellan 9.30 och 10… Då fanns nog en och annan som jag hade… skrämt upp med min morgontystnad, för när jag kände mig så där risig sent igår kväll telefonerade jag med Anna. Jag var rädd för min hjälplöshet och behövde prata med nån. Anna ställde upp och lyssnade i luren. I morse skickade hon sms och frågade om läget. Tack!
Lite läste jag ändå till att börja med.
I morse/idag på förmiddagen tänkte jag att jag väl ville läsa och dricka kaffe på sängen en stund i alla fall. Det var åtta grader kallt ute och nån större lust att kliva ur varma sängen hade jag inte. Men så mycket läst blev det inte, bara lite. I stället fastnade jag i en dialog om böcker med min adoptivdotter V. Såväl hon som hennes söner läser böcker och det glädjer mig enormt. Så till vida pass att jag fotade av hyllorna i mitt arbetsrum och skickade över för att inspirera V till ett hyllbygge hemma. Det är nämligen bättre att ha böcker i hyllor än i travar på golvet. Lättare att hitta då, till exempel. Eventuella sambor kan blidkas genom lite ordning och reda – och kanske i sin tur inspireras till att just läsa.
När jag äntligen klev upp tog jag en lång och varm dusch. Ryggen tackar mig alltid då och jag kan röra mig ganska normalt en stund efteråt. Sitta är det dock värre med. Det blir inte mycket lättare. Max 20 minuter. Så då förstår du, kära dagbok, vilken tid det tar för mig att knacka ner alla dessa ord eftersom jag hela tiden måste avbryta och gå omkring eller lägga mig på golvet med benen upp. När jag äter frukost behöver jag dock sitta. Idag blev det fil med magmedicin.
Frukost med Hopptimisten.
Jag hörde också av mig till en arbetskamrat som liksom jag är sjuklig. Båda två dras vi med den ena krämpan efter den andra. Friska blir vi inte, men vissa saker kan i alla fall kanske lindras. Det är inte lätt att vara människa när mediciner inte hjälper eller ger tuffa biverkningar. Vi bestämde oss för att prova med vin – när ett par krämpor har lagt sig lite. Och det kan ju ta sin lilla tid… Vissa av oss är ju lite bra på att skaffa flera…
Det såg så rart ut, med sol och knallblå himmel och jag behövde gå ut på några ärenden.
Även idag behövde jag gå ut, dels för att få ljus och luft och motverka proppar, dels för några ärenden till bland annat apoteket, Korgtassen (behövde fredagsmat, det vill säga smörgåstårta!) och Butiken på hörnet (behövde Noisette!). Men sånt kan straffa sig. Jag borde har tolkat tecknet på fara när jag stod med min håriga kompostpåse utanför soprummet och inte kom in. Dörren satt fast. Jag fick helt enkelt traska iväg med den i handen till första bästa papperskorg utomhus. Det tog sin lilla tid. Inte helt enkelt heller att ta sig fram till papperskorgar på grund av snövallar. Det är plogat på gator och cykelbanor, men betydligt sämre för oss som går… Och det är här straffet kommer in. Eller flygturen med betoning på tur, för den som vill skoja till det.
Det såg så rart ut ute. Soligt och knallblå himmel. Fast INTE plogat vid alla övergångsställen. Jag valde ett där det var plogat. Det skulle jag inte ha gjort. Där fanns nämligen en isfläck. Så jag flög… Och landade på ryggen. Som tur var dämpade dunjackan och ryggsäcken med dess innehåll fallet. Lite ont i handleden fick jag, men den varken bröts eller stukades. Två passerande damer frågade hur det gick och om jag slagit i huvudet. Neej, inte ens det hade jag gjort så de gick vidare. Flodhästen kunde till och med resa sig själv, van efter alla golvliggningar.
Så av detta lärde jag mig att nu får jag fan se upp. Nästa gång kanske jag inte har samma tur. Jag är så innerligt glad att jag inte skadade mig – jag ska ju återvända i tjänst på torsdag. Och jag hade världens tur på flera sätt, för varken smörgåstårtbiten eller Noisetterna var kraschade!
Dagens upplyftande post (<== ironi) lät jag emellertid ligga oläst tills vidare. Jag hade verkligen ingen lust att kika närmare på eländet, men jag ska. I sinom tid. I stället testade jag TV:n och nu hittade den wi-fiet så jag kan se på Playkanaler och annat igen. Tacksam!
Dagens upplyftande post ligger fortfarande oläst.
∼ ♦ ∼
I kväll ska jag festa på smörgåstårta och Noisette och se på Förrädarna, veckans höjdpunkt. Hålla mig inne. Stilla. På soffan. Inte flyga.
∼ ♦ ∼
*TMI = Too Much Information
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - the neverending story 