OBS! Anonyma kommentarer publiceras inte – se Reglerna!

Så här gör du när du kommenterar:

• Skriv din kommentar som vanligt i kommentarsfältet.
• Snegla åt vänster. Tre ikoner syns – WordPress, Facebook och ett brev.
• Klicka på brevet (om du inte har WordPress-konto förstås eller vill använda Facebook) och fyll i dina uppgifter.
• Klicka sen på Svara.
• Ingen mejladress syns utåt, bara inåt så att jag kan verifiera.

Kära dagbok…

Jorå, vintern kom, snön kom! Plötsligt när jag tittade ut genom fönstren hade det blivit vinter som utlovat. Och både på husets baksida och framsida.

Den första snön kom den 20 november. Här är några översnöade bilar på parkeringen på baksidan.

Snö på S:t Olofsgatan, husets framsida.

Kanske var det därför jag sov så dåligt i natt. Det yrde riktigt. Snöade och blåste. Och jag hade mycket svårt att komma till ro. Det värkte än här, än där, magen bråkade och ryggen likaså. Nej, den gamle kröppa ville inte foga sig och njuta av att jag låg i en varm och skön säng och hade tak över huvudet. Jag var uppe och studsade några gånger och tittade ut. Balkongen är full av snö. På förmiddagen hade snön på räckets kortsida blåst iväg. Jaa, vi fick ett riktigt oväder.

Balkongen tidigt i morse.

På förmiddagen hade snön på räcket på kortsidan blåst bort.

Nu var jag beredd på att det skulle bli så här. Men samtidigt vet en ju aldrig. Prognoser är prognoser. I morse skickade jag sms till Anna om att vi skippar Allt ljus på Uppsala på grund av vädret. Svaret dröjde och var ganska kortfattat. Nej, Allt ljus på Uppsala kunde det inte bli för Anna skulle jobba både dag och kväll. Gissningsvis var det svårt för personalen att ta sig till jobbet. Stadsbussarna är inställda och tågen vet jag inte hur det är med. Anna åkte väl på att jobba eftersom hon kan gå till jobbet. Och den här gången kunde jag inte hjälpa henne med katterna hur gärna jag än ville. Hon svarade att hon nog skulle traska hem på eftermiddagen när hon är ledig två timmar. Det skär i Mammisens taskiga hjärta, men eftersom det är som det är kan jag inget göra. Katterna är inte längre mina bäbisar heller.

Jag fixade kaffe på sängen och läste ett par timmar till att börja med. Efter det hade jag bestämt att försöka gå ett varv med dammsugaren. Jag får ju gäster på söndag – förhoppningsvis. Om inte vädret ställer till det… Inte vet jag hur det blev suget, för svårt att böja mig i vissa lägen har jag. Det gör jävligt ont i ryggen när jag gör en del rörelser, så jag fick ta sugningen i omgångar och vila emellan. Belöningen blev en varm dusch på onda ryggen och sen en rejäl brunch.

Läsning och varmt kaffe på sängen även i morse.

En rejäl brunch.

De här cyklarnas ägare var tack och lov inte ute och vinglade.

Så bestämde jag mig för att jag skulle gå ut idag, vädret till trots. Jag ville väl testa och se om det funkade. På fötterna tog jag mina skitfula vinterboots. Överkroppen bäddade jag in i blåa dunjackan och under den luvatröja och tischa. Det var ungefär fyra minusgrader och blåste mycket när jag gick. Det har varit väldigt tyst utanför. Trafiken är sparsam. Några plogbilar har jag inte hört, men det var hyfsat plogat när jag klev utanför dörren. Ett par cyklister var förstås ute och vinglade. På trottoarerna var det ganska isigt, så jag tog det väldigt försiktigt. Målet var Korgtassen – dels för att det är lagom långt kort dit, dels för att jag behövde pålägg. Sen köpte jag lite annat också, till exempel glass (!) som var billig och en chokladask till mig själv till jul.

Jag är nöjd med att jag fixade att gå ut. Min lilla tillvaro krymper allt mer, men jag får vara tacksam för det jag än så länge klarar av. Jag är också tacksam för böckerna, för att jag orkar läsa. I eftermiddags till fikat läste jag de sista sidorna av den historiska spänningsromanen från 1926 års Göteborg. Nu blir det modern spänning med början på en flygplats i (säkert snarare utanför) London.

Eftermiddagsfika med kakor, litteratur, Hopptimisten och tända ljus.

Bokbyte från historisk spänning i Göteborg till nutida på en Londonflygplats.

Under eftermiddagen fick jag sms från min enhetschef. Det blev jag glad för. Jag är inte bortglömd fast jag tror det ibland. Undras hur många som tog sig till jobbet idag…

Plötsligt hade eftermiddagen blivit kväll. Dagarna går så snabbt och det blir tidigt mörkt. Jag micrade Thaisoppa och bredde mackor och när jag hade ätit kände jag mig nästan lika proppad som igår efter potatismoset.

Thaisoppa och mackor till torsdagsmiddag.

Jag lär mig trivas med mig själv, i min lilla tillvaro.

I kväll blir det väl soffan och läsa. Jag har inte så mycket att se fram emot, men på söndag får jag gäster från Stockholm om inte inställda tåg sätter stopp för det. Det ska bli så roligt om de kommer hit! Och om en vecka, senast, ska jag vara tillbaka i tjänst. Det hoppas jag funkar. Nästa månad ska jag på författarträff den 2 och så ska jag unna mig kroppsvård i form av klippning den 6 och fotvård den 13. I år hoppas jag att jag kan vara med på avdelningens jullunch som sker den 5. Förra året startades mitt hjärta om för första gången när de andra hade jullunch. Sen kommer vinterns storhelger när jag är ledig och hoppas få må hyfsat. I år är jag ensam både jul och nyår, vilket är nytt för mig. Och det klart att jag är orolig för hur det ska gå, men det måste ju gå. Har en ingen familj så har en inte. Det gäller att jag lär mig trivas med mig själv, i min lilla tillvaro.

∼ ♦ ∼

I kväll fick jag mejl från Tate om de kommande utställningarna, bland annat en fotoutställning om Storbritannien under 1980-talet. När jag bodde där… Tänk om jag kunde resa – till London eller Brighton… Men det är ingen idé att drömma om sånt som är omöjligt. Jag ser i alla fall fram emot julklappen till mig själv från Brighton – den postades idag.

∼ ♦ ∼

Livet är kort.