OBS! Anonyma kommentarer publiceras inte – se Reglerna!

Så här gör du när du kommenterar:

• Skriv din kommentar som vanligt i kommentarsfältet.
• Snegla åt vänster. Tre ikoner syns – WordPress, Facebook och ett brev.
• Klicka på brevet (om du inte har WordPress-konto förstås eller vill använda Facebook) och fyll i dina uppgifter.
• Klicka sen på Svara.
• Ingen mejladress syns utåt, bara inåt så att jag kan verifiera.

Kära dagbok…

Tisdag och blåsten fortsätter sin framfart. Igår kväll var det nästan läskigt. Då var jag extra glad för mitt hem och taket över mitt huvud. Det påminde mig om den där extranyckeln jag bad att få fixad – för över en månad sen. Jag skickade iväg ett mejl och påminde vidare i min tur… Plötsligt var nyckeln klar. Den tänker jag hämta på torsdag förmiddag.

Det var kallare i morse. Kanske borde jag ha frågat om elementen och värmen också, men jag tänkte att jag tar en sak i taget så inte förvaltaren blir grinig. Tendenserna finns. Jag fortsätter att värma mig med levande ljus, i sällskap av min trägubbe Hopptimisten och Frälsaren i min bok på gång. Det har varit några dagar i svacka och mörker, men nu när jag har bestämt mig om vad, hur och när känns det som om bördan på mina axlar har lättat. Dessutom får jag ett välkommet besök i helgen och då får det jobbiga inuti vila en stund.

Tisdagsfruskost med tända ljus, Hopptimisten och Frälsaren.

Början på min dag…

Det är stor skillnad hur mina dagar börjar. I morse gick jag ifatt en granne som jag är bekant med från jobbet och vi kom att ta sällskap och prata fram till Kungsgatan där h*n skulle möta sitt ena barn. Samtalet gjorde mig gott och jag var på bra humör när jag anlände till jobbet. Flåsig också, men det är ju som det är. Hälsporren var inte så ond i morse i alla fall, men det blev den senare. Det blev också ett gott litet samtal med avdelningsdirektören som var morgontidig idag. Det är en person som är mycket observant.

Min arbetsdag bestod av två möten på förmiddagen och ett enda långt på eftermiddagen, en nätverksträff. Inte mycket att orda om och däremellan lunch.

Tisdagslunch på jobbet med Frälsaren.

På nätverksträffen blev jag väldigt… paff… och glad… och smickrad. Under pausen pratade jag med en kommunikatörskollega inom en annan verksamhet på universitetet som hade sett att en arbetsplats, där jag tidigare har jobbat, sökte en kommunikatör. H*n hade då frågat en person som jobbar där om de ska ha två kommunikatörer. Nej, man skulle ha en. Min kollega frågade då om de inte hade haft två kommunikatörer tidigare. Jo då, två hade de varit ett tag, fick kollegan till svar.

”En som inget gjorde och en som var jätteduktig, som hette *mitt namn*, och gjorde allt, till exempel a, b, c, d, e och f.

Det blev jag uppenbarligen så till mig över att höra att jag råkade fota föreläsarna, varav den ena föreläsaren knyter näven på en bild. Vad tänkte jag, tro..? Det är som det är?

Varför tog jag den här bilden?

Varför knyter föreläsaren näven?

Men efter jobbet idag behövde jag åka och handla en del. Som alltid känns det övermäktigt, men som alltid kommer jag iväg. Jag köpte väsentligheter till helgen… och tog ytterligare ett märkligt foto. Varför fota påsar och en annan kund? Det är… inte riktigt som det ska vara i min hjärna. Eller också var det för att jag precis som en viss Ingemar var så himla kissnödig…

Ballerina och bröd = väsentligheter till helgen.

Påsar och en annan kund. Varför?

Hemkommen slängde jag mig in på toa (hann!) innan jag plockade in varor, värmde soppa och gjorde mackor. Jag dukade fram maten och boken, tände ljus och råkade se att ett ljus hade en gloria. Det kanske är dags att runda av här och låta det vara som det är..?

Kvällsmat och ljus med gloria.

Jag blir extra trött av möten med alla ljud, alla människor, all koncentration jag måste uppbringa. Jag försöker luta mig mot att jag sover bättre. Igår kväll såg jag på TV, men bara ett TV-program under vilket jag hade sms-dialog med Anna. Det slutade klockan 21. Jag gick och la mig strax efter klockan 22 och somnade ganska snabbt. Vaknade till kort vid fyra-tiden, men sen inte förrän det var dags att kliva upp. I kväll blir det också bara ett TV-program, Kodnamn: Annika – om jag kan hålla mig vaken.

∼ ♦ ∼

Och idag var det min mammas namnsdag, men jag kunde varken skicka ett kort eller ringa och gratta. Det är som det är.

∼ ♦ ∼

Livet är kort.