OBS! Anonyma kommentarer publiceras inte – se Reglerna!

Så här gör du när du kommenterar:

• Skriv din kommentar som vanligt i kommentarsfältet.
• Snegla åt vänster. Tre ikoner syns – WordPress, Facebook och ett brev.
• Klicka på brevet (om du inte har WordPress-konto förstås eller vill använda Facebook) och fyll i dina uppgifter.
• Klicka sen på Svara.
• Ingen mejladress syns utåt, bara inåt så att jag kan verifiera.

Kära dagbok…

Det börjar bli kallt. Igår kväll var jag så frusen att jag trots illamående ställde mig vid strykbrädan för att bli varm. Ibland är jag envis som synden. Hela strykhögen klarade jag av, högen jag skulle ha sparat till helgen. Nu kan jag ägna mig åt andra, roligare saker då. Som vad..? Mitt liv är ju så fantastiskt händelserikt och när helgen kommer har jag maaassor av energi. Inte precis… Men jag ska gå och tända ljus för mina föräldrar. I söndags var det åtta år sen mamma gick bort och på lördag är det pappas födelsedag.

I morse var det i alla fall inte minusgrader, bara nästan. Termometern i sovrummet visade en grad utomhus, kökstermometern 0,8. Jag värmde mig som vanligt med tända ljus vid frukostfilen. Åt filen proppad med bär och grejs och drack massor – för magens skull. Magen är OK, men illamåendet, som kommer och går, är för jävligt. Lägg lite yrsel på det också och det känns ungefär som om man har varit skitfull och är på väg in i baksmälla. Fast det var länge sen jag var bakis minns jag hur det kunde vara.

Det börjar bli kallt…

Jag äter och dricker MYCKET för magens skull.

Jag vet inte vad det är med magen. Nån diagnos som är säker har jag inte riktigt fått och jag orkar inte gå vidare och ta reda på saker och ting. Till viss del är magen kass som biverkning av medicinerna jag tar. Jag har åkt in i en kamera och fått konstaterat att organ i övre delen av buken är OK – förutom stenar i gallan. Återstår nedre. Jag orkar bara inte gå igenom det igen. Vissa organ är borttagna, inte alla, men jag pallar inte undersökningarna efter den ”resan” 2012. Föreställ dig, kära dagbok, att du blöder och har ont och så ska ta mig fan ”alla” in och gräva i det som blöder och gör ont. Men något finns som inte ska vara där. Det trycker på, både framtill och baktill. Jobbigt, skämmigt och nej… Nån mer diagnos vill jag inte få heller. Det räcker med paroxysmalt förmaksflimmer.

Lönnnen har gulnat…

På höstarna börjar allt runt omkring dö, men bara för att födas på nytt när det är vår. Jag vill inte födas på nytt, jag vill bara slockna. Jag har inget eller ingen att leva för, vad är då meningen? Mitt gamla liv får jag aldrig tillbaka. Det liv när jag orkade göra saker. Nu känns minsta aktivitet som ett hinder snarare än nåt kul.

Lönnen på väg till jobbet är inte död än, men har intagit en gulare färg. Trädkronan börjar glesna. Den är fortfarande vacker där den står på Walmstedtska gården. Vem är vacker när den ska dö? Möjligen den som ska födas på nytt. Och vissa av oss har aldrig varit vackra. Det är för övrigt inget jag har eftersträvat.

Vad har jag gjort på jobbet idag? Försökt tygla mitt illamående. Det har väl gått sisådär. Två Zoommöten på morgonen genomled jag. Tack och lov var det korta möten. Diverse skrivande, korrektur och språkfrågor efter det före lunch. Till lunch idag var jag lite wild and crazy och valde trekantsmackor med tonfisk. Jag blir ganska less på skumgummifrallan med smaklös ost. Eftermiddagen var till största delen vikt åt en brandskyddsutbildning. Jag deltog i teorin och satt kvar under praktiken. Kände mig ändå lite ansvarig eftersom det var jag som hade tipsat cheferna om att ha denna övning. (Hälften av de anmälda uteblev. Störigt och dålig stil gentemot kursledaren som förberett övningen, tycker jag. Det här var planerat sen länge.)

Jobblunch med trekantsmackor och Haggan.

Tisdag kväll åker tant nästan alltid med bil och handlar tunga saker för seniorrabatt på City Gross. Denna tisdag var inget undantag. Idag gick det fort och smidigt, inga problem med rabatten eller att få ett jävla papperskvitto.

Till kvällsmat kunde jag välja mellan soppa eller kycklingkorv. Soppa åt jag igår, så jag grillade tre kycklingkorvar i ugnen och serverade mig med bröd, bostongurka och räksallad. Matlagning som går fort gillar jag. Jag var nämligen urslut.

Tisdagskorv med Hopptimisten och Haggan.

Kvällskaffe ska det bli och är jag riktigt snäll (!) blir det en Trisslott till. Jag tycker i alla fall att att det är lite roligt att skrapa.

Kvällen avslutas med Kodnamn: Annika klockan 21. Det är en spännande serie på TV4. Det blir en sorts underhållning före läggdags. Den gångna natten hade jag kramp i vänsterfoten. Idag har jag provat mina nya inlägg. Foten gör ändå ont. Hälsporren jävlas. Jag hoppas jag slipper krampen i natt. Jag hoppas att jag dör bara.

∼ ♦ ∼

Avslutningsvis… när jag kom hem från jobbet blev jag glad på riktigt när jag öppnade postboxen. Däri låg ett brunt paket med ett efterlängtat innehåll: Louise Pennys senaste bok om Armand Gamache, En bättre man, för recension från Modernista. Tack, tack, tack! Jag kan vänta med att dö tills jag har läst boken.

Ett brunt paket låg i postboxen…

…och i paketet låg En bättre man.

∼ ♦ ∼

Livet är kort.