OBS! Anonyma kommentarer publiceras inte – se Reglerna!
Så här gör du när du kommenterar:
- Skriv din kommentar som vanligt i kommentarsfältet.
- Snegla åt vänster. Tre ikoner syns – WordPress, Facebook och ett brev.
- Klicka på brevet (om du inte har WordPress-konto förstås eller vill använda Facebook) och fyll i dina uppgifter.
- Klicka sen på Svara.
- Ingen mejladress syns utåt, bara inåt så att jag kan verifiera.
Kära dagbok…
Även denna morgon var jag… astrött. Men då hade natten fört med sig flera ”uppståndelser”. Och ja. Jag är fortfarande glad att jag vaknar när jag behöver.
Mörkret är kompakt när jag kliver upp. Termometrarna visade runt fem grader. Det regnade i alla fall inte. Det ska det göra i morrn. Det ska bli ett riktigt busväder till och med. Regna hela dan… Typat när jag ska till doktorn. Det är inte roligt att sitta genomsur i väntrummet. Där finns liksom inte nånstans att hänga av sig regnjackor eller ytterkläder överhuvudtaget.

Tisdagsfrukost med Hopptimisten och Dansaren.
Min tisdag inleddes på sedvanligt vis med läsning, frukostfil, kaffe och tända ljus i sällskap med Hopptimisten och Dansaren. Boken är riktigt gripande. Den är ju lite omfångsrik. På Goodreads finns endast en pocketedition på 350 sidor upplagd och den har inte kommit ut ännu, Jag läser den inbundna och den är på 493 sidor. Det står även fel på förlagets webbplats. Nåja, strunt samma. Jag har ju betalat boken själv, den är bra och ju mer att läsa desto mer valuta för pengarna – om en bok är just bra. Jag är på sidan 300nånting.
Tidigt i morse fick jag bekräftat via mejl att min extranyckel verkar vara beställd. Det finns ju ingen huvudnyckel som funkar till min lägenhet, nåt som jag som hyresgäst får ta konsekvenserna av. När nyckeln är klar ska den dessutom hämtas i ett industriområde dit man enklast tar sig med bil. Tur att jag har en. Dessvärre är nyckelföretaget bara öppet på kontorstid. Det innebär att jag måste ta ledigt en stund. Sånt här känns inte helt OK, faktiskt. I övrigt är jag nöjd med min hyresvärd och de hantverkare som jobbar åt värden.

Dagens fantastiska färger på lönnen på Walmstedtska gården.
På väg upp till jobbet stannade jag på S:t Olofsbron för att fota den fantastiska lönnen på Walmstedtska gården. På höstarna intar den helt magiska färger. Det är mycket spännande, för dessa färger kan skifta från dag till dag. Men i morrn kanske jag inte stannar och fotar om det ösregnar…
På jobbet har jag påbörjat nästa skrivuppdrag med att förbereda en del frågor och hoppas på att nån ställer upp på intervju. För första gången har jag fått ett nej. Utöver det har namn nummer två på samma lista tydligen slutat. Jag får tänka om och skriva en helt annan typ av artikel på samma ämne, men den kan ändå bli läsvärd. Utöver det publicerade jag en artikel om vår nya HR-direktör. Hon verkar vara en intressant person. Dessutom hörde hon av sig efter lunch och tackade för artikeln. Hon tackade mig. Den rätt värdelösa jag…
Idag lärde jag mig igen på jobbet att jag inte ska skoja, för det finns människor som inte förstår mina skämt. Sen är vi väl lite till mans dåliga på att visa varandra respekt genom att inte hålla käften på ren svenska och pladdra mycket i stället. Så sluta pladdra och hålla käften är det som gäller för mig nu. Försöka vara rolig ska jag dessutom jobba stenhårt att sluta med.
Det blev lunch. Och sen föll jag.

Jobblunch med Dansaren.

Nej, nej, jag försöker inte vara rolig på jobbet med den här bilden. Jag tycker blomman i pappersmuggen är söt.
Jag bara insåg hur torftigt mitt liv är medan jag läste om Dansaren. Hans liv var ganska mycket skit det också, men han hade en familj att åka hem till i Jönköping. Mamma, pappa, syskon… För mig är det jävligt tomt. Jag blev påmind om tomheten redan i morse av en person som förlorat två små barn. Det är uppenbarligen skit och jag skämtade verkligen inte om det. Men även där finns en familj, några som bryr sig om, en oreserverad kärlek. Hur jag än beter mig – allvarlig eller dåligt skämtande – blir jag aldrig nåns nummer ett. Vad är det för mening att leva då när jag inte ens gillar mig själv? När alla försök jag gör att må bra bara är fejk om jag tänker efter? Kära dagbok, utan dig hade det varit… outhärdligt. Och ändå kan ingen av oss vända nåt.

Falsk bild på mig. Det är inte kul att handla.
Luften gick ur mig på eftermiddagen, men jag hade ett avstämningsmöte, betalade en jobbfaktura, skrev och fick ja på en intervju. Avstämningsmötet var bra även om det känns sorgligt att vi är så många som mår skit. Klockan var 16.10 när jag äntligen kunde gå hem. Eller halta, snarare. Hälsporren är för jävlig.
Hemma skulle jag emellertid inte vara särskilt länge för jag skulle ju ut med bilen och handla på City Gross. En liten stund hann jag vila. Anna skulle inte med och då går det lite snabbare. Det är ju inte så kul att handla ensam. Fast ärligt talat är det inte kul att handla alls. Jag släppte före en kille som stod bakom mig och hade typ tre varor. Han blev glad. Jag blev… surare. För idag var det tjafs om digitalt kvitto igen, så jag fick fixa den där jävla appen och bocka ur digitalt kvitto. Eftersom det ofta blir fel när jag handlar vill jag gärna kunna kolla kvitto på plats. Lite jävla svårt om man har digitalt kvitto men ingen app.
När jag kom hem fick jag äntligen servera mig gazpacho och nybredda mackor. Medicinen låg i en liten burk från Berlin. Där har jag aldrig varit och dit lär jag aldrig komma. Det är bara så jävla kört för mig – inget skämt!

Mackor och gazpacho med Hopptimisten och Dansaren – och en pillerburk från Berlin.
∼ ♦ ∼

Jul med mig i år.
Nej, den här dan ville jag inte vara med. Jag slog mig själv i huvudet för jag har viss självinsikt, men sen slog nån annan till mig också. Det blev för mycket. Så till råga på allt började jag fundera på jul. Häromdan bestämde jag mig för att fira min egen jul, det vill säga inte fira så mycket alls – bara det jag vill (julmat, julklappar till bara mig, godis, konjak etc) – och vara hemma. Jag är ledig många dar i år utan att behöva ta semester och ledig tänker jag vara. Visst hade jag velat fira jul med en egen familj, men nu är det så att jag inte har nån. Tränga mig på hos vänner vill jag inte. Jultankarna kändes också lite sorgliga. Jag ska försöka ta mig i kragen och se det braiga i en jul med mig själv. Jag får väl tindra med ögonen mitt i mitt mörker.
∼ ♦ ∼
I kväll ska jag se Kodnamn: Annika. Det är en riktigt bra serie. Och så gläds jag åt att en vän mår bättre. Pluspoäng.
∼ ♦ ∼
Livet är kort.









