OBS! Anonyma kommentarer publiceras inte – se Reglerna!

Så här gör du när du kommenterar:

• Skriv din kommentar som vanligt i kommentarsfältet.
• Snegla åt vänster. Tre ikoner syns – WordPress, Facebook och ett brev.
• Klicka på brevet (om du inte har WordPress-konto förstås eller vill använda Facebook) och fyll i dina uppgifter.
• Klicka sen på Svara.
• Ingen mejladress syns utåt, bara inåt så att jag kan verifiera.

Kära dagbok…

Instängd i min kropp.

Det började sluta bete sig bra på söndagskvällen. Hjärtat alltså. Det slutade slå normalt. Skuttade runt i bröstkorgen, gjorde mig andfådd och matt. Fick ont. Spände mig. När jag vaknade på måndagsmorgonen insåg jag att jag hade haft ont på natten. Jag var spänd i nacke, axel och övre delen av ryggen på vänster sida. Lustigt nog hade jag sovit bra, nästan hela natten. Vaknade en gång vid fyra. Kanske var det då hjärtat skuttade till en sista gång för att sen slå något mer normalt. Inte fullt, men det har i vart fall inte skuttat oresonligt under måndagen. I morse tog i stället magen vid. Är det inte det ena så är det det andra. Allt var hyfsat lugnt till dess att jag hade ätit frukost. Jag går inte in på några detaljer. Och kort sagt jag lever. Även om det känns som om jag är instängd i min egen kropp. Det är inte jag att vara så här… jävla sjuk och orkeslös.

Skön promenad med luft och rensning av skallen, men…

Promenaden upp till jobbet var skön på så vis att jag fick luft och rensade skallen. Men jag blev väldigt flåsig. Jag insåg definitivt att jag inte ska följa med på enhetsdagen i morrn. En liten tanke hade jag att ändra mig och hoppa på. Nu inser jag att en krånglande mage och ett skuttande hjärta inte är så bra att ha vid skogspromenader med arbetskamraterna, ungefär.

Det var faktiskt nästan så att jag inte kunde ta mig till jobbet. Promenaden är på strax under två kilometer och genom stan. Inte långt alls. Fan. Det var bland det värsta som kunde hända mig, den här jääävla sjukdomen som gör mig svag och orkeslös. Och nej. Rädd för att dö är jag inte, däremot är jag rädd för att bli beroende av hjälp. Det räcker med att jag redan nu måste be om hjälp ibland.

Arbetsmässigt var det en dag med ett par tyngre möten. Ett kort avstämningsmöte först på morgonen på Zoom och därefter ett längre möte före lunch och ett efter lunch. Båda krävde hjärnaktivitet, nåt jag lider brist på idag. Till exempel glömde jag gårdagens matlåda framme över natt. Utan skrupler slängde jag in den i kylen i morse – till kvällsmat. Lunchen blev mer normal idag.

En normal jobblunch.

∼ ♦ ∼

I morse åt jag frukost med tända ljus, i afton åt jag kvällsmat vid samma tända ljus. Vi får se om matlådan gör mig sjuk(are) eller inte. Det var mest makaroner. Jag piffade med parmesan. Nu ska jag sjunka ner i fåtöljen och glo på TV, Vem bor här? och Sherwood, samt läsa. Boken jag började läsa igår vekar riktigt bra, men jag har bara läst en tre, fyra kapitel. Hjärtat har lugnat sig lite.

Frukost med tända ljus…

Mycket makaroner piffade med parmensan samt kalkonkorv – rester från igår till kvällsmat.

I kväll fick jag sms om att böckerna jag nätshoppade levereras på fredag först. Typat när jag så sent som idag gav Bokus bra omdöme för sina snabba leveranser… Nåja, den som väntar på nåt gott… etc etc.

∼ ♦ ∼

I morrn ska min enhet iväg på övningar. Jag blir kvar på jobbet och jobbar som vanligt. Det kan vara ganska skönt. Jag planerar en intervju och gör research just nu. Och så blir det lunch, på ett eller annat sätt, med bästa E.

∼ ♦ ∼

Livet är kort.