OBS! Anonyma kommentarer publiceras inte – se Reglerna!

Så här gör du när du kommenterar:

• Skriv din kommentar som vanligt i kommentarsfältet.
• Snegla åt vänster. Tre ikoner syns – WordPress, Facebook och ett brev.
• Klicka på brevet (om du inte har WordPress-konto förstås eller vill använda Facebook) och fyll i dina uppgifter.
• Klicka sen på Svara.
• Ingen mejladress syns utåt, bara inåt så att jag kan verifiera.

Ett recensernde inlägg om en lyrikbok.

En fredag mitt i sommaren skedde en återträff i form av en lunch med en av mina första arbetskamrater här i Uppsala. Två böcker lämnade Lena Köster över till mig för recension. Den senast utkomna av dem båda, Täkt: dikter från mörker till ljus, är en lyrikbok. Det var länge sen jag läste dikter och ämnet var tungt – ett sexuellt övergrepp som författaren blev utsatt för i ungdomen.

I baksidestexten står bland annat att en människas handling, kanske en bland många, kan påverka en annan persons hela liv. Det som tas med våld kan aldrig ges tillbaka. Men där står också att det går att finna ro och kärlek även efter skogsbranden, i sotlandskapet. Genom att skriva och ge ut den här boken har författaren äntligen – efter över 50 år – fått just ro.

Dikter är ofta korta och koncentrerade. Varje ord väger tungt. Den här korta boken (71 sidor) har en väldigt lång titel. Boken är dessutom indelad i tre delar. Hur de hänger ihop förklarar författaren i slutet, för att undvika misstolkningar? Jag känner att läsaren kanske hade velat tänka och koppla ihop på egen hand. Men nåja. Det här är inte läsarens bok utan författarens. Och ord är viktiga, så även förklaringar.

I första delen, Täkt, väger orden extra tungt. Övergreppet skildras stötvis i orden. Resan jag som läsare gör med författaren är grym och lång trots att den slutar på sidan 41. Jag kan inte att läsa detta mer än korta stunder. Jag måste lägga ifrån mig.

Andra delen bär titeln Brand. När jag läser är det så väl beskrivet att jag hör ljudet och känner lukten av brand. Detta… förödande, men… som också är en sorts pånyttfödelse. För det finns ett efteråt. Livet går vidare.

Tredje och sista delen heter Bro. Och nu rodnar jag – jag är ju så jävla pryd. Det handlar bland annat om kärlek, fysisk sådan, mellan människor. För mig är detta svårt att läsa om. Jag kan inte kärlek, inte i nån form.

Jag tar till mig det jag läser med pauser. Kanske läser jag lyrik på fel vis, men för mig är det enda sättet. Orden klättrar runt mig, de är inte svårbegripliga, fast blir ändå lite för stora för mig ibland.

Boken är snyggt formgiven. Verket på omslagets framsida är av Lena Köster själv. Snyggt och passande. Jag gillar att boken har flikar. Dem använder jag mig av som bokmärken under läsningen. Däremot borde författaren ha anlitat en fotograf för porträttbilden på bokens bakre flik i stället för att ta en selfie.

Toffelomdömet blir högt.

∼ ♦ ∼

Livet är kort.