OBS! Anonyma kommentarer publiceras inte – se Reglerna!

Så här gör du när du kommenterar:

• Skriv din kommentar som vanligt i kommentarsfältet.
• Snegla åt vänster. Tre ikoner syns – WordPress, Facebook och ett brev.
• Klicka på brevet (om du inte har WordPress-konto förstås eller vill använda Facebook) och fyll i dina uppgifter.
• Klicka sen på Svara.
• Ingen mejladress syns utåt, bara inåt så att jag kan verifiera.

Ett inlägg om en självbiografisk bok av en ny författarbekantskap.

Det har blivit ett beroende, det här att köpa böcker till mig själv och läsa. Jag har ju ingen annan att skämma bort mer än mig själv, så det må vara hänt. Samtidigt försöker jag göra nya författarbekantskaper, bredda mig vad gäller genrer och läsa minst en bok på engelska varje månad. Kathryn Schulz blev en ny författarbekantskap och hennes bok Lost & Found är ingen kriminalare utan självbiografisk och på engelska.

Kathryn Schulz beskriver i den här boken förlusten av sin pappa och mötet med kvinnan som blev hennes fru. Hon skildrar tre olika familjer – den som gjorde hennes pappa, en charmerande judisk flykting, den som gjorde hennes partner, en djupt kristen bonddotter och den familj som hon själv skapar genom sitt äktenskap. Boken skildrar också hur privat lycka kan existera samtidigt som en global katastrof. Boken är en sorts självbiografi, men också en guidebok för livet. Här beskriver författaren nämligen hur hon träffar sitt livs kärlek strax innan hennes älskade far dör.

Det här är den andra boken som borde få genrebeteckningen sorgememoar som jag har läst ut i samma månad. Den här bokens första del, Lost, handlar också om en förälders död, precis som Florence Wetzels bok Sara my Sara. Nu är det emellertid en älskad far som går ur tiden. Och sorg och sorgearbete är nåt väldigt individuellt. De två böckerna som har samma tema är sinsemellan också väldigt individuella och olika skrivna. I Lost & Found fokuserar författaren på helt andra saker, känslor och upplevelser än författaren till Sara my Sara. Båda författarna är hårt drabbade av sorg, men Kathryn Schulz sorg skildras mer som en stor förlust. Ett inslag i detta är det jag läser om döda närstående som ger sig till känna med till exempel verbala små hälsningar och kommentarer. Kathryn Schulz beklagar att hon inte upplevde det med sin pappa – här går hon faktiskt ut och letar efter honom! – men skildrar flera exempel av andra döda som gett sig till känna. Det är nåt jag själv har varit med om, märkligt nog.

När jag kommer in på Found-delen hoppas jag att boken ska bli mer lättillgänglig. Det blir den inte. Författaren lyckas till och med skriva om sin förälskelse som i en uppsats, essä eller till och med avhandling. Halvvägs i boken undrar jag om jag orkar fullfölja läsningen.

Den tredje och sista delen har titeln And och inleds med en detaljerad beskrivning av ordet som sådant liksom &-symbolen. Det är lite intressant, men jag orkar inte riktigt med den där docerande stilen. Delen handlar om författarens giftermål med C – planering, bröllop, släkt etc. (Jaa, jag kan bara vara glad för att jag inte ska gifta mig. Det hade varit jävligt tomt med släkt på min sida.)

Kathryn Schulz bok är kompakt. Ibland har jag svårt att följa med i handlingen och texten. Det känns som om hon grottar ner sig lite för mycket och berättar alla detaljer. Hon teoretiserar känslor och det har jag svårt för. På så vis är Florence Wetzels bok mer lättillgänglig och ger mig som läsare mer. Den här boken är… också välskriven men tyngre och svårare. Ändå är båda böckerna skrivna på amerikansk engelska av nutida författare.

Toffelomdömet blir lågt. Och jag har skrivit ett alldeles för långt inlägg om en bok som inte tilltalade mig.

∼ ♦ ∼

Livet är kort.