OBS! Anonyma kommentarer publiceras inte – se Reglerna!

Så här gör du när du kommenterar:

• Skriv din kommentar som vanligt i kommentarsfältet.
• Snegla åt vänster. Tre ikoner syns – WordPress, Facebook och ett brev.
• Klicka på brevet (om du inte har WordPress-konto förstås eller vill använda Facebook) och fyll i dina uppgifter.
• Klicka sen på Svara.
• Ingen mejladress syns utåt, bara inåt så att jag kan verifiera.

Kära dagbok…

Som synes på bilden från fredagsfrukosten nedan läste jag inte ut sega boken igår kväll. Tro mig, jag gjorde ett gott försök. Under torsdagskvällen körde jag två maskiner tvätt – och läste under tiden. Vilade min onda ljumske och min onda fot. Mitt i natten for jag upp med kramp på insidan av höger lår. Det gjorde svinont, men gick tack och lov över snabbt. Däremot kände jag av lite smärta ovanför knäet i morse. Jag är vaksam på den, för den påminde om proppsmärta och propp är det sista jag vill ha nu. Inget konstigt syns eller känns när jag tar på benet i alla fall.

Fredagsfrukost med familjen inklusive seg bok.

På dusch och hårtvätt följde vägning. Samma siffror som förra fredagen. Jag har försökt hålla igen och röra på mig mer. Än har det inte gett nåt resultat, men kanske nästa fredag..?

Fredagsmorgonen var mulen. Inga solbrillor följde med idag, men ingen regnjacka heller. Luvatröja räckte perfekt.

Jag lägger inte sten på börda med mina ord.

Som vanligt medan jag promenerade fladdrade tankarna iväg. Jag känner mig bra ensam ganska ofta, men det går ändå bättre att vara det än jag hade trott. Människan må vara ett flockdjur. Fast när en inte har nån familj är det lite svårt att vara flockdjur. Bättre då att finna sig i sitt ensamhetsöde. Vissa dar är det en kamp, andra dar helt OK. Jag vill emellertid inte höra en enda gång till att jag är nåt jävla bittert offer. Det är som det är. Jag jobbar hårt varje dag mot känslan av att vara övergiven. Och med detta menar jag inte att lägga sten på börda hos nån annan. Människor kan inte hjälpa att de dör, att kärleken tar slut eller att andra människor är mer betydelsefulla i deras liv än jag. För mig finns ingen. Det är därför jag låtsas att Hopptimisten, mina böcker och till och med Nallisen är min familj. Läs nu dessa rader rätt. Mina ord är konstaterande. Det finns inget offertänk i detta!!!

En påse äpplen från Stora A.

Det kändes underbart skönt att det var fredag idag! Jag hade tidigare i veckan bestämt mig för att införskaffa nåt gott i skaldjursväg att äta till kvällen – jag ville ju prova nåt av mina nyinköpta vita viner. Men eftersom Stora A inte är glömsk som jag hade han med sig en påse äpplen från sin trädgård enligt överenskommelse från gårdagen. Detta innebar att jag måste hem med påsen och jobbryggan först innan jag kunde handla smaskens. Frukt är även det smaskens och extra gott när en inte har tillgång till egen frukträdgård. Mina föräldrar hade äpplen, päron, plommon och olika sorters bär såsom klarbär, bigarråer, krusbär och svarta vinbär. Det brydde jag mig inte om så mycket som barn. Som vuxen gör jag det desto mer. Jag tog tacksamt emot påsen.

Arbetsdagen var ganska lugn, seg och långsam. Två korta avstämningsmöten på morgonen och sen det sedvanliga. Avbrott för lunch mitt på dan. Jag passade på att plöja några sidor till i sega boken. Lunchen var nästan samma som igår, förutom att plommonen till dessert var utbytta mot godis. Men kan du se vad mer som är annorlunda???

Jobblunch nästan som igår, men…

Fredagsdessert.

Bokbyte från en sorgememoar till en gotländsk deckare om ett fiktivt mord.

Redan i morse hade jag bestämt att sluta tidigare om det var så att arbetet tillät idag. Det tillät att jag gick hem tidigare. Jag lämnade äppelpåsen på Saint Ollie, tog reda på gårdagens rena och torra tvätt och gick till Korgtassen för att köpa middag.

Hemkommen slängde jag mig en stund på soffan där jag äntligen läste ut sorgememoaren och bytte till en gotländsk deckare om ett fiktivt mord på en fyrabarnsmamma.

I kväll festade jag på skaldjurspaté med romsås till förrätt, räkor och limeaioli samt bröd och ost till huvudrätt. Måltidsdryck blev en halvtorr riesling från vitvinslådan Kräftskiva från Vinoteket. Vinet var nedsatt i pris från 149 kronor till 99 kronor.

Mycket citrus, men smaken försvann snabbt.

Skaldjurspaté till förrätt…

…och räkor till huvudrätt.

Nu har jag varit och slängt räkskalen. Blåsten har tilltagit, det regnar och jag ska slänga ner mig och läsa deckare och se Tyst vittne, den åttonde delen av säsong 26 på SvT Play. Fast först ska jag fixa några bilder till Ulfåsa möblers instagramkonto.

∼ ♦ ∼

Grävsala igen, här hörnet av S:t Olofsgatan – Väderkvarnsgatan.

Med anledning av min bild från verklighetens Grävsala igår hörde en före detta granne av sig och kontrade med en bild från innergården till huset där jag bodde fram till början av maj i år. Halva gården är uppgrävd! Så jag klagar verkligen inte. Samtidigt är jag fascinerad. I hörnet S:t Olofsgatan – Väderkvarnsgatan har det grävts länge och väl, ända sen jag flyttade till Saint Ollie. Jag har kikat ner i hålet och ser att där ligger ett par rostiga tankar. Undras när hålet blir igenfyllt och grävarbetet färdigt. Kan det ha att göra med de kommande grävarbetena för cykelbana på Väderkvarnsgatan? Hoppas det görs en vettig gångbana också. Sossepampen i den här stan är ju cykelfanatiker. Arbetet med nya spårvägen har också påbörjats, men det är ju inte i min närhet. Jag får bara vara med och betala det kalaset med min skatt till kommunen. Spårvägen blir totalt värdelös för min del, så det känns ju sisådär. Sen lär jag dock drabbas jag av arbetena kring järnvägen där det ska byggas tunnlar med mera för vissa trafikanter, bland annat fotgängare. Fast det är ju inte säkert att det hinner bli färdigt under min livstid. Synd det, för tunnlar för oss som ska över till andra sidan (!) är ju skitbra.

∼ ♦ ∼

I morrn är det lördag. Jag är ledig, men billös. Kanske orkar jag gå ner på stan ett par ärenden. Jag behöver en och annan krok, till exempel.

∼ ♦ ∼

Livet är kort.