OBS! Anonyma kommentarer publiceras inte – se Reglerna!
Så här gör du när du kommenterar:
- Skriv din kommentar som vanligt i kommentarsfältet.
- Snegla åt vänster. Tre ikoner syns – WordPress, Facebook och ett brev.
- Klicka på brevet (om du inte har WordPress-konto förstås eller vill använda Facebook) och fyll i dina uppgifter.
- Klicka sen på Svara.
- Ingen mejladress syns utåt, bara inåt så att jag kan verifiera.
Kära dagbok…
Frisk och pigg? Ja, på utsidan.
Den som känner mig vet att gårdagens dagboksinlägg var lite… nedslående. Jag kan meddela att jag idag på lördagen, efter en första arbetsvecka på fem veckor och aktiviteter, om än lugna, igår efter jobbet, är mycket, mycket trött och värkig. Hjärtat känns OK, det är resten av kroppen som bråkar: ont i vänsterfoten, ont i höger ljumske med känning ner i benet och upp i ryggen och ont i mina båda, fumliga händer som domnar och där höger långfinger inte vill utföra de böjningar och sträckningar som jag vill. Ja karpaltunneloperationen i högerhanden var totalt misslyckad och på köpet fick jag triggerfinger. Vänsterhanden har jag struntat i att låta operera, jag vågar inte ifall den också blir sämre. Du kanske kan förstå då, kära dagbok, att jag inte alltid är på mitt bästa humör…
Ingen vill väl höra att den ser slut och sjuk ut?
Men… det finns alltid andra som har det värre och jag måste försöka vara optimistisk. Att människor säger till mig att jag ser pigg och frisk ut är väl bra? Ingen vill väl höra att den ser slut och sjuk ut? Fast ibland… Ibland är det lite skönt med sjukdomsvinst och nån som är lite extra ”snäll” bara för att en är sjuk. Ser en inte sjuk ut på utsidan, ja då verkar det vara fritt fram för människor att kräva en massa – som en person, sjuk på insidan, inte orkar. I den mån jag kan gör jag slut med såna människor.
Jag vet att alla inte ser med blida ögon på att jag träffar Anna. Vi träffas inte jätteofta, men för mig är det skönt att hänga med nån som känner mig så pass väl att jag inte behöver förställa mig och låtsas må bra. Och alla s k vänner här i Uppsala som sagt att vi ska höras och ses och göra saker och som sen… ”glömmer bort”, dem gör jag också slut med. De är friska och har säkert roligare kompisar än den jag är som ibland är för sjuk för att orka. Dessutom tröttnar jag på att vara den som hör av mig jämt. Jag känner mig bara tjatig.
Sen Anna och jag separerade har vi hittat nån form av vänskap där vi båda visar varandra respekt och omsorg – nåt vi inte gjorde när vi var ett par. Och vi hör av oss nästan lika mycket och ofta till varandra. Hur det blir om/när en av oss träffar en ny partner vill jag inte sia om. Jag vet bara hur det är nu. Och igår träffades vi efter min klippning. Vi tog en öl och salta, heta mandlar på Taps och satt ute medan det ännu var soligt och varmt. Jag håller mig till så svaga ölsorter jag kan. Det har funkat med hjärtat hittills.
Efter klippningen.
En människa kan inte leva av öl och mandlar allena. Vi hade bestämt att gå och äta nånstans. Det började blåsa, men var fortfarande ganska varmt. Till sist bestämde sig velpottorna för K5. Vi hittade ett bord utomhus där det var lä. Tyckte vi. Först. Vi hann knappt få in menyerna och bordsvatten innan blåsten tog i ännu mer. Men systrarna Garcia var på plats och… they rule! De räddade oss genom att ordna sittplatser åt oss inomhus. Vi åt och drack gott. (Vad trodde du??? Det är aldrig äckligt på K5.) Vad sägs om löjrom på friterad potatis, ostar, marmelad, Trilleröl och var sitt glas tempranillo? (Jaa, kors i taket, jag drack spanskt rödvin. Ett (1) glas.)
Jag fick en flaska av Annas hemkokta svartvinbärsbladssaft.
Under tiden hade det börjat regna ganska mycket. Jag hade som tur var min orange jacka med mig i ryggan, men Anna hade bara en tröja. Vi slank därför in på Plock före hemfärd. Anna tog en drink, jag en öl.
Sen tog vi sällskap en bit och skildes åt vid järnvägen, nästan där vi bodde ihop så sent som i april i år. Vi har nu vänt blad.
Strax efter klockan 21 var jag hemma och hängde upp jackan på handdukstorken. Jag ställde in flaskan med svartvinbärsbladssaft som Anna hade med sig till mig i kylen (ska bli så spännande att smaka!). Hällde upp en skål med godis, läste en stund och hade miss Marple på i bakgrunden på TV:n. Runt 23-tiden gav jag upp och gick till sängs för att somna runt halv tolv. Jag hade inte så ont i vare sig fot eller höft som jag hade befarat, men i morse gjorde de sig båda påminda.
∼ ♦ ∼
Lördagsstart med dockmannen och kaffe på sängen.
I natt sov jag ganska bra. Ett par gånger fick jag gå upp och gå på toa (ett tecken på att hjärtat jobbade lite för hårt), men jag hade ingen kramp. (Det fick jag emellertid i ett ben när vi var på K5. Så jävla ont!) Jag vaknade vid 6.30-tiden för medicinintag och slumrade en stund innan jag steg upp och fixade kaffe. Läsning och kaffe på sängen ägnade jag mig åt fram till cirka 9.30. Nån nytta skulle jag väl göra idag. Det blev att köra en maskin tvätt.
Anna hörde av sig och bjöd mig till Slottet. Det skulle vara loppis och fika på området idag. Jag hade emellertid ganska ont och var trött så jag tackade, men skrev att jag hör av mig innan jag dyker upp om jag dyker upp. Vädret var inte så inbjudande. Det regnade visserligen inte med det blåste som fan. Jag tänkte över saken medan jag åt frukost vid lunchtid. Sen tog jag en dusch och åkte dit.
Helgfrukost vid lunch med Hopptimisten och Dockmannen.
Blåsigt var det, men samtidigt varmt. Jag fick njuta av några timmars ljus och luft, blommor och grönt och sol i nacken. För att inte tala om fikat. Anna hade köpt kanelbullar och chokladcroissanter i ett nyöppnat bageri, Kroasang bageri, i Svartbäcken. Mums!
∼ ♦ ∼
Ett glas kall, bubblig svartvinbärsbladssaft vid hemkomsten.
Inte blev en precis sugen på mat efter go-fikat… Jag skjutsade hem Anna och Annas snälla mamma. De skulle äta middag tillsammans i kväll. När jag kom hem tog jag ett glas av Annas svartvinbärsbladssaft utblandad med iskallt bubbelvatten. Hur gott var inte det?!
Sen vilade jag en stund. Foten och ljumsken kändes bättre. De tyckte om att ta det lugnt idag.
I kväll skulle jag alltså laga pulled turkey och klyftpotatis. Jag bestämde mig för att tillaga potatisen i ugnen och kalkonen i micron. Det hade jag aldrig testat tidigare, att tillaga kalkonen i micro, alltså. Jag ville testa och se om den blev lika bra som i ugnen. Det är nämligen inte helt enkelt att laga den här rätten i en och samma ugn eftersom klyftpotatisen ska tillagas i 225 grader och kalkonen i 180 grader – båda runt en halvtimme. Jag kan meddela att kalkonen blev lika bra på full effekt (800 W) fem minuter i micron som 25 minuter i vanlig ugn. Till maten korkade jag upp en flaska appassimento, Terre di Mario Rosso, ett av vinerna jag köpte från Vinoteket. Det blev en ostassiett och marmelad till dessert.
Nu väntar lugna puckar med läsning och sista delen Tyst vittne säsong 26 på SvT Play. I morrn är det söndag och vilodag. Inte ett skit på agendan. Fast jag borde kanske dammsuga…
∼ ♦ ∼
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - the neverending story 