OBS! Anonyma kommentarer publiceras inte – se Reglerna!

Så här gör du när du kommenterar:

• Skriv din kommentar som vanligt i kommentarsfältet.
• Snegla åt vänster. Tre ikoner syns – WordPress, Facebook och ett brev.
• Klicka på brevet (om du inte har WordPress-konto förstås eller vill använda Facebook) och fyll i dina uppgifter.
• Klicka sen på Svara.
• Ingen mejladress syns utåt, bara inåt så att jag kan verifiera.

Kära dagbok…

Det slog mig i morse hur bra jag har det. Samtidigt… nä, jag mår inte bra. Jag försöker… överleva en stund till, försöker göra sånt som är bra för mig, sånt jag klarar av. Det blir allt mer begränsat till att läsa böcker, skriva här på bloggen och titta på serier på Play-kanaaler. Jag får verkligen tvinga mig att gå utanför dörren. Kanske handlar det om att jag helt enkelt har det för bra här hemma? 

Litterärt och ätbart lördagsgodis.

Jag skulle önska att jag kunde skriva ännu mer öppet om hur jag mår på bloggen. Av olika skäl väljer jag att inte göra det. Kära dagbok, du är i mångt och mycket min speaking partner. Men ibland behöver jag prata med människor. Vissa dar under semestern har jag inte pratat med en enda levande människa. Så var det igår. Eller… jag vet inte om ett ”hej” till en bekant på stan och ett ”tack” till tjejen i kassan på Korgtassen räknas..? Eller om korta meddelanden och ett mejl räknas som prat?

Det är tur att jag har mina böcker, som sagt. Igår kväll hade jag ätbart lördagsgodis också. Jsg läste och såg tre avsnitt av Tyst vittne säsong 26. Drack ett glas vin till Castellotoffelpastan, ytterligare ett glas senare, trots att jag inte får. Men jag sover bättre på vin. Jag kan sova en hel natt, nästan. Inte fler piller, tack!

∼ ♦ ∼

Cirka hundra sidor kvar…

Och i morse vaknade jag sent. Jag vaknar senare och senare och det är bara så dumt. I morrn ska jag nämligen upp 5.45. Hur det nu ska gå… På tisdag får jag gå upp ännu tidigare, för jag ska vara på bilbesiktningen klockan sju. Men jag har bestämt mig för att jobba hemifrån den dan, vilket innebär att jag inte behöver stressa upp till jobbet efter besiktningen.

Den här söndagsmorgonen inledde jag som vanligt en ledig dag. Jag läste. Det var 100 sidor kvar när jag började läsa och drack dagens första kaffe – i söndagsmuggen från V. Givetvis blev det bokbyte under dagen. Jag bytte den gripande sorgeboken om vänskap mot en bok om skavande syskonband. Kanske kan jag lära av den senare också? Fast… jag kan nog strunta i att lära bara läsa, jag har ju inga syskon. För en kort stund trodde jag att jag hade en bror, en Lars. Det var fel. Men det är så nära ett syskon jag har kommit och kommer. Jag har inga närstående alls.

Bokbyte från en gripande sorgebok om vänskap till en bok om skavande syskonband.

Och märkligt nog var det en årsdag idag, en sorgedag. Det är årsdagen av min farfars bortgång. Det är 51 år sen…

Farfar, 29 år, på en bild från 1929.

∼ ♦ ∼

Det hann bli eftermiddag innan jag kom in i duschen. Efter att ha skrivit recensionen och publicerat den samt puffat här och var i sociala medier för den grep jag strykjärnet. Nån större hög var det inte, men väl ett par jeans, nån skjorta, pikétröjor, en duk med mera. Skönt att bli av med.

Skjortor är astråkiga att strykas, men måste strykas om jag ska ha dem på mig.

Efter strykningen och duschen ringde jag Anna bland annat angående ett par upphittade skor. Vi är båda osäkra på vems det är. Tills vidare får de bo kvar hos mig.

Medan vi telefonerade mulnade det på. Himlen blev gråsvart och öppnade sig strax – bland annat över min nytvättade bil… Nåja, jag vet ju att den är ren, men ändå…

Det blev en riktigt fin söndagsmiddag, bestående av rester från igår och en ostassiett samt ett glas rött. Det finns faktiskt mat kvar till i morrn också. Perfekt eftersom alla lunchrestauranger på och nära jobbet är stängda. Och fast jag inte borde bryggde jag kvällskaffe. Jag hade ju sorg idag och tröstade mig.

Söndagsmiddag med familjen, rester och ostassiett.

Kvällskaffe på söndagen.

∼ ♦ ∼

I morrn är det dags att återgå i tjänst. Vi får se hur det går och hur jag orkar. Först och främst gäller att jag pallar att ta mig dit. Ryggsäcken är packad och rena kläder framtagna. Må hälsan stå mig bi, bara…

∼ ♦ ∼

Avslutningsvis… att vara en vän är en företeelse som innebär givande och tagande, man stöttar varandra. Ibland frågar en hur vännen mår – och bryr sig om svaret. När blir en en vän, för övrigt? Efter +20 års tystnad? Och har en ens varit vänner? Många frågor och svar som glider. Att tjata är inget vänner gör. Tjat får som bekant oftast motsatt effekt och är nånting som bara mammor får göra eller bortskämda tonårsflickor ägnar sig åt. För resten, när många vill gäller det också att finna sig i att en inte är först i kön. Det är sorgligt ibland när myntet trillar ner och en inser, som jag gjorde i helgen, att en inte är nåns nummer ett.

∼ ♦ ∼

Livet är kort.