OBS! Anonyma kommentarer publiceras inte – se Reglerna!

Så här gör du när du kommenterar:

• Skriv din kommentar som vanligt i kommentarsfältet.
• Snegla åt vänster. Tre ikoner syns – WordPress, Facebook och ett brev.
• Klicka på brevet (om du inte har WordPress-konto förstås eller vill använda Facebook) och fyll i dina uppgifter.
• Klicka sen på Svara.
• Ingen mejladress syns utåt, bara inåt så att jag kan verifiera.

Ett inlägg om en fådd bok.

Vännen FEM sticker till mig böcker ibland. Det är så att hon passerar ett bokskåp på väg till och från jobbet. Ett sånt där skåp där man kan lämna eller hitta böcker alldeles gratis. När jag senast var på besök låg Emma Stonex bok Fyrvaktarna och väntade på mig på gästsängen. Det var en bok från sagda bokskåp. Givetvis började jag läsa den under sommarvistelsen hos vännerna FEM och Finske Pinnen. En ny författarbekantskap och en ny, fast second hand bok.

Platsen och tiden är Cornwall, nyårsafton 1972. En båt lägger till vid fyren på otillgängliga Maiden Rock, som är en klippa mitt ute i havet. Men ingen fyrvaktare kommer ut för att möta båten. Fyrtornet är låst och där inne hänger fyrvaktarnas kläder. Bordet står dukat. De tre fyrvaktarna är dock spårlöst försvunna och fyrens klockor har stannat på 8.45. Så går 20 år. En författare dyker upp och ska skriva en bok om försvinnandet. För detta ändamål vill han intervjua Helen, Jenny och Michelle, fruarna till de försvunna fyrvaktarna. Hemligheter och en del lögner finns med i pusslet om fyrvaktarna som försvann och deras sista tid i fyren.

Boken är skriven på ett väldigt annorlunda sätt. Det är inte så ovanligt att dåtid och nutid skildras, inte heller att de olika karaktärerna kommer till tals i egna kapitel. Här används alla dessa grepp. År 1972 är det männen som kommer till tals vid tiden för försvinnandet. Tjugo år senare, 1992, är det kvinnorna som berättar. Eller… Vissa kapitel är i jag-form, en del kapitel skildrar mycket intimt kvinnornas tankar snarare än det de säger och agerar. Detta gör att det inte är helt lätt att komma in i boken, att vänja sig. Sen känner jag att det är ett smått genialt grepp, det att använda flera skrivargrepp, så att säga.

Men… jag känner mig lite snuvad i slutet. Jag får delvis svar på varför och vem, inte helt. Och det är väldigt störande. Jag försökte se boken som en upptrappning mot en rafflande upplösning, men den uteblir.

Toffelomdömet blir ändå högt.

∼ ♦ ∼

Livet är kort.