OBS! Anonyma kommentarer publiceras inte – se Reglerna!

Så här gör du när du kommenterar:

• Skriv din kommentar som vanligt i kommentarsfältet.
• Snegla åt vänster. Tre ikoner syns – WordPress, Facebook och ett brev.
• Klicka på brevet (om du inte har WordPress-konto förstås eller vill använda Facebook) och fyll i dina uppgifter.
• Klicka sen på Svara.
• Ingen mejladress syns utåt, bara inåt så att jag kan verifiera.

Kära dagbok…

Svart ljus denna junimorgon i Uppsala.

Den som lever ensam pratar gärna så snart tillfälle ges. Jag har blivit som min mamma och min mormor. De pratade. Mycket. Mer blev det för mammas del sen pappa hade gått bort. När jag är hemma pratar jag för mig själv. Låtsas att det är med krukväxterna. Tidigare pratade jag med Tisslingarna, men vi bor ju inte ihop längre. Vissa dar saknar jag dem mer än andra dar. På jobbet märks tydligt vilka som är pratare, läs: ensamboende, och vilka som inte är det. Jag måste försöka tänka på att prata lite mindre där.

Igår såg jag de två sista delarna av finska kriminalaren Svart ljus. Den handlar om hur långt föräldrar är villiga att gå för sina barn. Barn som gör stora misstag. Serien påminner lite om en svensk spänningsroman jag tyckte att jag hade läst nyss. Det visade sig vara över fem år sen jag läste Mattias Edvardssons bok En helt vanlig familj… Oavsett, när en läser såna böcker och ser såna TV-serier känner jag att om andra kan göra ”allt” och gå väldigt långt för sin familj då kan jag också göra det. För mig. Även när jag gör fel och misstag. Det ska jag komma ihåg. Familjen framför allt. Helig eller inte.

∼ ♦ ∼

I morse åt jag frukost. Ensam. Inte ens kaffe, som synes på bilden nedan. Jodå, jag bara fotade medan jag väntade på att kaffet skulle bli klart. Satt och läste, nu en norsk kriminalroman. Karin Fossum skriver polisromaner med psykologisk twist. Ofta är nån i persongalleriet lite… annorlunda.

Måndagsfrukost hemma, ensam förstås, men med Hopptimisten.

Morgonpromenaden upp till jobbet blev förvånansvärt varm. Termometern visade ingen sommarvärme och det var mulet. En granne svepte förbi mig på en elscooter precis utanför Segis. Medan vi gick in tillsammans talade h*n i lyriska ordalag om sagda fordon. Jag är lite tveksam och nöjer mig med att nyttja fötter och ben till och från jobbet.

Näst sista arbetsveckan före semestern är detta för mig. Två möten på förmiddagen idag. De kommande dagarna avstämningsmöten och planeringsmöten. På torsdag jobbar jag hemifrån, har jag bestämt. Tänker nog ge mig iväg på långresan kanske redan vid lunchtid. Jag smörade för chefen och det var OK med henne.

Till lunch idag blev det som vanligt macka, yoghurt och ägg. Och den norska deckaren var extra spännande, vilket gjorde att jag överskred halvtimmen. Men äta behövde jag, för på avdelningen tycks de finska pinnarna vara extra små.

Jobblunch med bra norsk deckare.

Tur att jag åt längre idag, för de finska pinnarna…

…var extra små…

Eftermiddagen passerade med lite jobb, lite fika och ett och annat privat sms. Folk har planer för midsommar och det är sköj. Alla har inte fulla planer för sommaren dock och det är också sköj för då kan vi ses. Om jag överlever konverteringen. Tankar kring den ligger inuti och gnaver en del. Så pass att jag bestämde mig för att lämna midsommarbrännvinet hemma. Systembolaget hörde nämligen av sig att mina beställda varor var klara för avhämtning. Det tog ganska lång tid att få två flaskor. Jag hämtade påsen efter jobbet, men köpte i stället vin att ta med mig till helgen. Det är ju inte bara midsommar som ska firas. Sen kan jag bjuda mina kommande gäster i Uppsala på såväl brännvin som idiotvin.

Jag hämtade en påse med beställda varor…

…Östgöta sädes och idiotvin. Men de får stanna hemma…

…och jag tar med vin i stället.

Till måndagsmiddag hade jag flera rätter att välja mellan. Det blev grillad kycklingkorv och en öl till det. Nu ska jag sjunka ner i en bekvämare läsposition och bara njuta med familjen framför allt, det vill säga Hopptimisten, en bra bok och mig själv.

Måndagsmiddag med familjen.

∼ ♦ ∼

Livet är kort.