OBS! Anonyma kommentarer publiceras inte – se Reglerna!

Så här gör du när du kommenterar:

• Skriv din kommentar som vanligt i kommentarsfältet.
• Snegla åt vänster. Tre ikoner syns – WordPress, Facebook och ett brev.
• Klicka på brevet (om du inte har WordPress-konto förstås eller vill använda Facebook) och fyll i dina uppgifter.
• Klicka sen på Svara.
• Ingen mejladress syns utåt, bara inåt så att jag kan verifiera.

Kära dagbok…

Antikkunnig i Motala på skottdagen.

Torsdag kväll. Den enda kväll jag ser på TV koncentrerat numera. Eller i vart fall så länge jag har tillgång till TV. Jag såg Antikrundan, den andra inspelningen från 2023 från Motala. Min gamla klasskompis var med igen. Den här gången kände jag igen henne tack vare att vännen FEM. Igår kunde jag se några av dragen från tonårstiden. Jag amatörvärderade i Duo-appen som vanligt från fåtöljen. Det blev två stjärnor på diplomet och omdömet antikkunnig. Tror nästan att det var högsta poängen jag hittills i år.

Flera vänner hörde av sig under kvällen. De har uppenbarligen inte koll på att jag är strängt upptagen den här delen av året på torsdagskvällar mellan klockan 20 och 21.

Reflektioner i ljuset.

I morse reflekterade jag mycket över sorg och den smärta jag känner, som jag inte riktigt vågar släppa fram i ljuset, det vill säga mest den inför separationen. Det sägs att Gud prövar den Gud älskar. Nog prövas jag med förmaksflimmer, cancer och separation inklusive flytt, men jag har det givetvis inte värst. Det finns alltid människor som har det svårare än jag. Och jag kämpar, på mitt sätt. Det kommer emellertid stunder när jag undrar vad allt det här är värt och hur jag ska orka. Vad är det för mening med livet om en bara ska prövas mer eller mindre hela tiden? Dör jag som en bättre människa på grund av prövningarna får ju varken jag eller andra nån glädje av det.

Förmaksflimret går hyfsat att hålla i schack med mediciner och behandlingar. Det brustna hjärtat, kärleken som gjorde sönder det, är det värre med. Samtidigt är det bra för just mig att separationen tar upp mest av mina tankar, för den kan kanske leda till nåt bra. Det är värre med det sjuka i mig. Och kanske har jag inte tiden att njuta av det som kommer efter separationen. Kanske blir det en väldigt ensam tid, om än kort. Jag ska försöka sätta sprätt på så mycket jag bara kan och lämna så lite som möjligt av värde efter mig. Det är nu jag behöver mina kronor, jag behöver inte lämna dem efter mig till nån. Från och med idag har jag ingen livförsäkring – och jag lär inte få teckna nån ny. Testamentet är rivet. Consummatum est. Snart.

∼ ♦ ∼

Passerade dessa på väg till jobbet.

Jobbet då? Tja det är inte kul att inte orka nåt, det är inte roligt alls att höra arbetskamrater prata om hur roligt de hade på AW:et igår, när vi har avstämningsmöte, för den som inte kunde vara med men som verkligen hade behövt vara med en stund för att slippa undan Sjukdom & Elände. Jag hatar den här jävla kroppen jag har. Och jag tycker våldsamt illa om att få höra att mina steg är så lätta och att jag ser så frisk ut när jag bara är jävligt trött och sjuk.

Promenaden till jobbet var lite tung idag, men att röra på mig är bra. Eller… jag mår lite, lite bättre då. Det gör lite ont i ena ljumsken när jag går och jag är lite rädd att också höften ska börja krångla. Men som sagt, tankarna från frukosten malde på och det är det värsta. Jag kände mig bara så jävla ledsen. Min tid är utmätt och jag får inte vara med om vissa saker. Framför allt, jag får inte bestämma själv när det är dags att dra lakanet över huvudet. Sen fick jag en intressant, ny kontakt via sociala medier och utbytet av elände gjorde att mitt mitt svarta moln över huvudet blev mindre.

Jag kämpade på med jobb och mitt emellan det lunch i Tysta matsalen, som ju inte längre är tyst.

På jobbet kämpar jag på. Ingen verkar särskilt intresserad av vad jag gör och det är ömsesidigt. Sköt du ditt så sköter jag mitt. Jag har i alla fall tre artiklar på gång. Idag skrev jag huvuddelen av den tredje, en är klar sen länge och tvåan är kommande, intervjun är nästa vecka, evenemanget som ska skildras veckan därpå.

Jag kunde ha gått för dagen vid lunchtid för jag var klar, men jag stannade kvar. Bättre att vara på jobbet en dag som inte är nån bra dag. Lunch åt jag i alla fall, som vanligt i litterärt sällskap. Dessvärre fick jag klättra ner till Tysta matsalen och den är inte längre tyst. Det var bättre förr. Nåt som i alla fall var bra med lunchen var att jag träffade både E och I och pratade – utanför Tysta matsalen – en stund.

∼ ♦ ∼

Fredag innebär vägning och än så länge har jag tillgång till en avancerad digitalvåg. När jag flyttar har jag en analog att ta till. Den visar i alla fall vikten och det räcker. Men… i morse… Den första dan i mars 2024 hade jag gått ner i vikt, fast bara 200 gram. Fettprocenten var tre tiondelar högre, muskelmassan lika mycket lägre. Bentätheten låg på samma nivå som förra fredagen. Mängden vatten i kroppen var tre tiondelar lägre och BMI hade minskat en tiondel. Lustigt, för jag har ätit ordentligt och både nyttigt och onyttigt den senaste veckan.

Jag har varit och handlat dryck, jag har ätit fisksoppa med mackor och tänt ljus bredvid, startat en maskin disk och sitter och sippar på en öl. Bäst av allt: pratet med en god vän via mobilen. Det finns ett gäng ostar i kylen redo att serveras senare.

Kvällsmat med fisksoppa, mackor och en öl. Reflektioner i ljuset…

Så en god helg önskar jag dig, kära dagbok!

God helg!

∼ ♦ ∼

I helgen ska jag/vi stöka, nej fixa och städa inför visningarna söndag eftermiddag och måndag kväll. Anna har dammsugit idag, men det måste göras på söndag igen och då ska hon piffa också, jag fixar mest i Bokrummet och har fått i uppdrag att köpa blommor i morrn när jag ändå ska ut på ett ärende.

Men för att göra nåt snällt mot endast mig själv har jag bokat in fotvård – på min födelsedag. Den är bara ett par månader bort…

∼ ♦ ∼

Livet är kort.