OBS! Anonyma kommentarer publiceras inte – se Reglerna!

Så här gör du när du kommenterar:

• Skriv din kommentar som vanligt i kommentarsfältet.
• Snegla åt vänster. Tre ikoner syns – WordPress, Facebook och ett brev.
• Klicka på brevet (om du inte har WordPress-konto förstås eller vill använda Facebook) och fyll i dina uppgifter.
• Klicka sen på Svara.
• Ingen mejladress syns utåt, bara inåt så att jag kan verifiera.

Kära dagbok…

Jag betraktade Lucifer medan han tvättade sig.

Söndagskväll och oro. Det är väl en ganska vanlig kombo? Dock inte för mig, jag älskar att gå till jobbet på måndag morgon. Men nu har oron rotat sig i bröstkorgen. Jag lät Lucifer komma in till mig i Bokrummet. Han la sig tillrätta OVANPÅ Mormorssängen. Tvättade sig länge och väl. Det är nåt mycket rogivande med katter. Jag kände mig lugnare. Lite lugnare.

I Farfarsfåtöljen satte jag mig med min bok på gång. Det gick riktigt bra att läsa, koncentrationen var hyfsad. I skrivande stund har jag kanske 150 sidor kvar av de totalt nästan 450 sidorna. Boken tog fart nånstans mitt i med ett oväntat avslöjande. Men den har varit bra hela tiden, det är som vanligt jag som kommer tillkorta. I det här fallet är jag seg med läsningen på grund av dålig koncentration.

Lucifer gav mig ro att läsa.

Det blev tidig sänggång. Oro och förmaksflimmer gör en trött. Jag hade krupit ner mellan lakanen före klockan 22. Läste en stund till, somnade… och vaknade runt 2.30-tiden. Sömnen blev sönderhackad fram till 6.15 när mobillarmet gick igång.

∼ ♦ ∼

För att göra det mysigare och varmare…

Allt gick i slow motion i morse. Jag var yr och svag och glömde först sätta på vattenkokaren till kaffet i pressobryggaren. Sen blev det frukostfil vid köksbordet med tänt ljus, allt för att göra tillvaron varmare och mysigare.

Det har nämligen blivit kallare igen. Igår kändes det i luften att kylan var på väg tillbaka. Det blev en långsam promenad till jobbet. Kyla och mitt hjärta funkar inte så bra ihop. Andningen var tung och jag flåsade och blev omgådd av Gud och alla människor. Illa mådde jag dessutom, men promenaden stävjar sånt ganska bra. Frisk (?) luft gör underverk och kylan nöp mig i kinderna så att de blev röda. Jag såg riktigt kry ut.

Selfie från hissen. Visst ser jag riktigt kry ut med mina röda kinder?

Den här måndagen var det mest möten större delen av förmiddagen. Och inte mig emot, för jag klarade knappt av att stå på benen. Yrseln och svagheten satt i. När jag var och köpte lunch inhandlade jag också en påse nötter som jag tryckte i mig under ett möte. Inbillade mig att det var bra för mig. Och kanske var det det, jag tuppade i vart fall inte av.

Lunch åt jag som vanligt, lätt, mitt på dan och med litterärt sällskap. Först spillde jag tomat som låg i mackan på mig, sen vatten, det senare mest över boken och bordet. Ja ja, bara vatten.

Måndagslunch varav en del hamnade på mig, boken och bordet.

På eftermiddagen hade jag bara ett möte, men jag gjorde ärligt talat inte så många knop. Det känns inte som om det är sån stor idé. Jag hade en bra avstämning med två arbetskamrater/vänner som stöttar mig på allra bästa sätt. Så när jag kom till Main Street hade jag faktiskt ork att ställa med mig vid strykbrädan först. Det var juldukar, jeans, tischor och skjortor som skulle strykas och jag gjorde det i ganska hög hastighet. Anna hade visst delat upp juldukarna också. Det är väl bra att det går undan även om jag tycker att vissa saker går lite väl snabbt. Men vi är olika och jag som en gång var så jävla energisk känner mig bara trött, sjuk och hundraårig.

Strykning i hög hastighet.

Till kvällsmat åt jag tomatsoppa – och mögligt bröd. Nåja, jag skar bort det mögliga och med kalkonsalami känner en inte nån vidare annan smak. Sen tog jag en julknäckemacka med ost också. Som tröst, eftersom det ju är så synd om mig med tanke på hjärtat, spillet, möglet med mera, tog jag en liten skål med julgodis till kvällskaffet i Bokrummet medan jag skrev detta.

Kvällsmat med mögligt bröd.

Julgodis till kvällskaffet som tröst.

∼ ♦ ∼

I morgon går nästan hela förmiddagen bort till provtagning och vårdbesök. Och på onsdag blir det ett nytt försök att få ordning på mitt hjärta på Sjukstugan i Backen. Nu när jag vet hur det går till är jag är inte så orolig för själva ingreppet längre, men jag önskar egentligen att de skulle stanna mitt hjärta. För jag vill verkligen inte mer. Uppenbarligen förmår jag inte ens att göra slut på mig. Livet är en gåva, det är också en kamp varenda dag, timme, minut och sekund. Det är svårt att vilja fortsätta leva när det bara är så här… fyllt av kamp och utöver det… rätt jävla meningslöst. Jag har en fin krets av vänner omkring mig. De lovar mig att det blir bättre. Men jag vet ju att det är en lång resa dit. Och jag vet inte om jag orkar följa med på hela den.

Stanna mitt hjärta, tack!

∼ ♦ ∼

Livet är kort.