OBS! Anonyma kommentarer publiceras inte – se Reglerna!

Så här gör du när du kommenterar:

• Skriv din kommentar som vanligt i kommentarsfältet.
• Snegla åt vänster. Tre ikoner syns – WordPress, Facebook och ett brev.
• Klicka på brevet (om du inte har WordPress-konto förstås eller vill använda Facebook) och fyll i dina uppgifter.
• Klicka sen på Svara.
• Ingen mejladress syns utåt, bara inåt så att jag kan verifiera.

Kära dagbok…

Plötsligt igår kväll började jag känna mig riktigt dålig. Flåsig, yr, svårt att andas, svag och svettades. Jag hade satt mig i fåtöljen i Salen för att läsa en stund efter middagen. Ville bara koppla av efter eftermiddagens… misslyckande. Det blev ett sånt påslag. Jag har inte gjort det på länge, men jag mätte hjärtfrekvensen. Den låg på 156 som mest, 108 som lägst. Det borde ha blivit akuten. Men ärligt talat, vem bryr sig? Inte jag i alla fall. Jag inte vara med längre. Om jag lämnar saker ofärdiga efter mig skiter jag fullständigt i även om jag måste samla kraft för att se till att rätt sak hamnar på rätt plats. Jag vill inte mer.

Trots att jag var så sjuk igår var jag antikkunnig i Stockholm.

Den vän som hörde av sig i den stunden… Den vän som nästan tvingade fram ett samtal på mobilen… Det du gjorde och gör är ovärderligt. För hur det än var klarade jag av att flåsprata lite grann. Och innan jag fick OK av Anna att se säsongsstarten av Antikrundan på hennes TV startade jag programmet och appen. (Jag behöver inte fråga, svarade Anna.) Trots att jag var så sjuk igår fick jag diplom som antikkunnig i Stockholm.

Ytterligare en dag överlevde jag, men igår kväll var jag inställd på att dö när jag hade lagt mig. Tyvärr vaknade jag idag.

∼ ♦ ∼

Jag fick också låna Annas våg i morse. Siffrorna kom in i appen. Jag har gått upp ett helt kilo, men fettprocenten i kroppen har minskat med 3,6 procent och muskelmassan har ökat lika mycket. Bentätheten har ökat en tiondel. Mängden vatten i kroppen var 2,3 procent högre i morse än förra fredagen. BMI hade ökat med sex tiondelar.

Skrivbordsskärm på jobbet monterades idag.

Konstigt nog tog jag mig till jobbet. Andningen har inte varit att leka med och jag är yr. Under morgonmötena satt jag ner och jobbade, men då påminde mig ryggen om att den finns. Jag satt ju hela dan igår när jag jobbade på Main Street. Bara att ställa sig upp och försöka orka. När det var som jobbigast hängde jag på skrivbordet.

Även idag har det mest blivit småplock på jobbet. Jag har bytt en startsidespuff på intranätet, fortsatt skriva ner idéer och jag har pratat med växeln om den närmaste framtiden. Vidare har jag gjort en del nödvändiga uppdateringar på jobbdatorn samt fått en skärm monterad på skrivbordet.

Naturligtvis bröt jag ihop både inför K och inför M när jag köpte lunch. Jag avskyr det. Jag bröt ihop även inför Stora A, den stackarn. Idag blev det inga trappor på jobbet utan hiss. Och till lunch unnade jag mig nånting lite extra fast jag inte borde. Men ärligt talat skiter jag i det mesta, jag går på nån sorts autopilot. Mina chefer tycker att jag ska vara sjukskriven. För mig kollapsar allting då. Var ska jag hålla till som sjukskriven, till exempel, och hur går det med ekonomin? En inbjudan kom senare till en avstämning, tack och lov mellan vårdbesök, vårdinsatser, provtagningar och ultraljud. Lunchen la sig som en sten bland de andra stenarna i magen…

Dagens lunch la sig som en sten i magen. Boken svalde jag naturligtvis inte, dock

Eftermiddagen blev inte den mest produktiva för nån på jobbet, tror jag, men lite fick jag gjort innan jag lämnade Segis. Det har varit plusgrader hela dan och är slaskigt ute. Nu till kvällen har det frusit på lite. Jag hade en tanke att gå till mina favvotjejer och ta en drink och ett snack. Sen tänkte jag efter lite, för jag har lagt ut så mycket pengar. Nu måste jag bli striktare. Så jag gick till Main Street i stället och körde igång en tvättmaskin. Kanske blir det ytterligare en. Det är ungefär vad jag orkar med. Jag beter mig som om Toffelvägen ligger i Uppsala, fast den i själva verket ligger i Moheda. Fan tro’t!

Fan tro’t, menToffelvägen ligger inte i Uppsala utan i Moheda.

I kväll blir det en mysig hemmakväll (<== hör ironin!) framför datorn eller över kriminalromanen jag läser. Jag har öl och jag har ostbågar som jag kan avnjuta i Bokrummet där jag tillbringar mest tid när jag är på Main Street. Och nej, fan. Jag klagar inte. Böcker må vara hårda, men de är mina vänner och precis som de mänskliga dito, som är mjuka, vill de mig väl.

∼ ♦ ∼

Jag vill inte mer, men tyvärr vaknar jag kanske i morrn också. Vad ska jag göra då? Kanske försöka sortera ut trasiga elprylar och åka och slänga, jag måste ändå tanka bilen.

∼ ♦ ∼

Livet är kort.