OBS! Anonyma kommentarer publiceras inte – se Reglerna!

Så här gör du när du kommenterar:

• Skriv din kommentar som vanligt i kommentarsfältet.
• Snegla åt vänster. Tre ikoner syns – WordPress, Facebook och ett brev.
• Klicka på brevet (om du inte har WordPress-konto förstås eller vill använda Facebook) och fyll i dina uppgifter.
• Klicka sen på Svara.
• Ingen mejladress syns utåt, bara inåt så att jag kan verifiera.

Kära dagbok…

Nästan glad när jag kröp ner i bädden igår kväll.

Flera är uppmaningarna om att jag ska göra snälla saker för mig själv. Och äta och sova ordentligt. Jag lyssnar och försöker. På trettondedagskvällen hade jag bokat bord för mig och en kompis hos Costas taverna. Maten är bra där, det vet jag sen tidigare, servicen kan… variera. Igår kväll var den mycket bra.

Under de tre timmar vi satt där fick jag i mig nästan hela förrätten, ett kycklingspett av två, grönsaker, några klyftpotatisar, en öl, en knapp halv flaska rödvin (ett vin jag druckit tidigare och som har en inte så hög alkoholhalt!) samt yoghurt med honung och valnötter och en halv mugg kaffe. Illamåendet vek undan när jag fick sitta och äta i långsam takt, i lugn och ro, utan hets att hinna ta mer innan det tar slut eller gap och skrik (det finns skäl till att jag äter på andra ställen än i matsalen på jobbet). Middagen var toppenbra!

Jag hade bokat bord på Costas.

En Mythosöl…

…förrätt…

…en halv flaska Hjärter Kung…

…ett av två kycklingspett…

…och så yoghurt med honung och valnötter.

Och sen att bli lyssnad på och själv lyssna på. Ett samspel, ett utbyte av såväl hemskheter som fina erfarenheter. Bli lite inspirerad, få en gnutta hopp, en ljusglimt om framtiden… Jag var nästan glad när jag kröp ner i bädden i Bokrummet.

∼ ♦ ∼

Här ligger den före detta julgranen på Main Street.

Natten blev… som de senaste nätterna. Jag somnade tidigt, men vaknade och slumrade av och till. Svårt att andas, hjärtat bultade i bröstkorgen, orolig, frös men svettades etc. Hur jag ska orka börja jobba i morrn vet jag inte. Samtidigt orkar jag inte vara på Main Street där livet har gått sönder. 

Jag känner mig som granen i HC Andersens saga med samma titel, Granen. Det är en sorglig saga om en gran som inte kan leva i nuet utan längtar efter… nåt nytt. Sen slutar den sin levnad ungefär som granen på Main Street. Jag lämnade den senare styckad på återvinningen i morse. Granen i sagan inser inte vad den missat förrän den är vissen, övergiven och väntar på att eldas upp:

”Förbi! Förbi!, sa den stackars granen. Om jag bara hade glatt mig då jag kunde! Förbi! Förbi!

I morse var det -23 grader här…

Idag hade jag ett par, tre saker inplanerade. Det är så jag får tillvaron att fungera. Jag körde en maskin tvätt på morgonen efter att ha torkat en kattspya och jagat katter som fått tag i julprydnader. Och så har jag som sagt fraktat bort två säckar med en före detta julgran. Med detta fick även bilen en liten tur. Tack och lov startade den så fint. Jag har varit orolig för att batteriet inte skulle vilja vara med, för jag har inte kört bilen på ett tag. Och idag var det 23 minusgrader… Ja, det är sant, kolla bilden!

Det finns mycket annat som jag borde ta tag i men som jag inte orkar hantera för tillfället. Eller borde och borde… Jag borde ha rätt att få ta det lugnt. Nu vill jag mest bara slockna och aldrig vakna mer. Det kanske vore det bästa för alla parter. Alternativen att ordna detta är numera flera och lättillgängliga. Tidigare kände jag att jag hade förpliktelser gentemot nån, men nu har jag ingen familj att ta hänsyn till och då är det hisnande enkelt. Jag motar än så länge bort tankarna, även om de är påträngande och påtagliga. För det handlar om att göra saker som inte är så snälla.

∼ ♦ ∼

Jag har svarat på ett mejl jag fick igår. Det här inlägget är precis som gårdagens tidsinställt. I eftermiddag är det min tur att skjutsa en kompis och när vi ändå är ute äter vi nån snabbmat. I morrn ska jag och min nya ryggsäck gå till jobbet. 

∼ ♦ ∼

Livet är kort.