OBS! Anonyma kommentarer publiceras inte – se Reglerna!

Kära dagbok…

Att få människor att prata… Tja, så länge de får prata om sig själva är det ingen konst. Det är värre när de ska lyssna. Märkligt, det där. Vi är utrustade med två öron men bara en käft. Men så är det. Jag själv är inget undantag, för när min oro blir för stor pratar jag och vill bli lyssnad på. Ibland Ganska ofta finns det ingen som lyssnar. Då får de stackars katterna ställa upp med sina öron. Jag börjar tro att de, som så många andra, är ganska less på mig. Det är tur att du finns, kära dagbok, även om jag inte kan berätta ”allt” för dig – av uppenbara skäl.

Lucifer blir rätt less på mitt prat ibland.

∼ ♦ ∼

Lördagsstart.

I morse vaknade jag många gånger av att katten på bilden ovan grät utanför sovrumsdörren. Precis som så många andra vill han inte vara utestängd och övergiven. Jag var uppe några gånger och pratade med honom, gav honom mat, men det var som att han inte var riktigt nöjd med det. Klockan var nånstans mellan halv nio och nio först när jag fixade kaffe på sängen och läste nån timme. Anna var också trött idag. Det var skönt att inte behöva stressa det första en gör. Jag läser en bra spänningsroman och jag är glad för att jag klarar av att läsa när ljud och ljus ofta begränsar mig på andra sätt.

Frukosten intog jag i matrummet, för i Salen frukosterade de andra framför TV:n. Jag hade sällskap av min bok – och Tisslingarna, förstås. Citrus försökte gömma sig bakom en ljusstake på bordet och Lucifer höll sig på golvet. Men de fick var sin liten smakbit – Mammisen är svag för sina Tisslingar.

Lucifer höll sig på golvet…

…men Citrus gömde sig bakom en ljusstake när jag frukosterade.

Strindberg glor på mig på skrivbordet.

Jag sopade hallen minst hundra gånger och tömde kattpottorna, men Anna tog kattskiten när hon med sällskap lämnade hemmet för att handla lite smått. Innan dess hade jag ringt Annas snälla mamma för att komma överens om när vi kunde titta in med julmat och -dryck och -klappar idag. Vi blev bjudna på kaffe, som jag tyvärr fick ta mycket lite av eftersom hjärtat klapprade.

Det var snorhalt att köra bil, men vi kom hem helskinnade. Jag satte mig vid datorn, för jag kände mig lite överflödig. I Salen påbörjades granklädning och jag hade inte så mycket ork för sånt. Lucifer låg i Zebrafåtöljen och mitt emot mig på skrivbordet glodde Strindberg på mig. Min dröm att kunna leva på mitt skrivande blir aldrig sann, men jag håller den lite levande – och min hjärna – genom dig, kära dagbok. Men sen hur det nu än var tänkte jag om lite. Jag gick ut och hjälpte till med granklädningen. En vet ju inte, det kan ju vara sista gången jag gör det. Och jag hade nog ångrat mig om jag inte försökte.

Anna har, med hjälp, försökt frigöra Citrus från några tovor. Men det gick inte alls vägen, så vi får boka tid nånstans för detta. I afton blir det pastamiddag, vilket jag noterar är på gång nu. Laxen är kvar att tillagas i ugnen. Därefter det kan friden sänka sig över Main Street.

∼ ♦ ∼

Avslutningsvis… även i år har vi världens finaste julgran på Main Street. 

Världens finaste julgran 2023 står på Main Street.

∼ ♦ ∼

En god och fridefull jul önskar jag dig, kära dagbok, och dig som läser.

∼ ♦ ∼

Livet är kort.