Kära dagbok…

Siffror…

Tidig morgon i mitten av december och nästan nio minusgrader igen. Jag gillar det inte, men i morse slapp jag att gå ut. Idag var det distansjobb som gällde eftersom jag tyckte att katterna skulle få vara ensamma för mycket annars. Anna reser bort och jag hänger med kompisar efter våra jobb för dagen och veckan har avslutats. 

Min fredagsmorgon inleddes som vanligt med att sopa och därefter tömma kattpottorna. Eftersom det är fredag var det vägning också. Idag visade vågen alla siffror, men de kom inte in i appen. Jag fick gå efter glasögon, papper och penna och anteckna. Eftersom det strulade även förra veckan blir det svårt att jämföra. Det enda som var tydligt var att jag har gått ner ett kilo och att BMI har minskat med fyra tiondelar. Jämfört med för två veckor sen har procenten kroppsfett minskat med tre tiondelar. Vattenprocenten var ungefär lika. Ja ja, bara siffror. Att jag har gått ner i vikt beror kanske på att jag har rört mig mer och ätit mindre. Igår åt jag inget efter den ganska torftiga lunchen. Jag blir ledsen när jag tänker på den, jag var så sugen på att äta julbord i restaurangen. Men gråta synligt är nåt jag jobbar på att upphöra med. Förresten är det ingen idé att gråta över spilld mjölk. Det är liksom bara att torka upp och gå vidare. Och i kväll står god thaimat i sällskap med två kompisar på menyn. Dan började dock med sedvanlig frukost, det vill säga fil med lite äpplemos och en kvarts banan, tranbär, kanel, honung och flingor samt kaffe. Därefter startade jag diskmaskinen och sen satte jag mig för att jobba. Men eftersom saker och ting inte känns ett dugg klarare idag var det svårt att veta exakt vad jag skulle ta tag i.

Den här dan var jag som sagt på Main Street främst för katternas skull. Nog vet jag att de mest sover när de är ensamma, men ändå. Jag är rädd att de blir understimulerade. Är jag på Main Street kan jag i alla fall prata med dem då och då, ge dem lite godis och busa en stund när jag behöver resa på mig.

Ett par håriga ben sticker ut från Zebrafåtöljen.

Benen tillhörde Lucifer.

Citrus vilade på hårda ekbyffén.

På lunchen hade jag ett ärende utanför hemmet att utföra, så då blev jag tvungen att gå ut. Innan dess hade jag tömt diskmaskinen på ren disk och lämpat av ett sopberg i soprummet. Och när jag ändå var ute passade jag på att handla förnödenheter till helgen, det vill säga parmesanchips och rödvin. För ärendet jag hade var att hämta julspriten jag beställt. Med det kan en säga att helgerna är räddade. Lunchen bestod av två mackor och bubblat vatten vid jobbdatorn. Inget av detta var emellertid bättre än mötet med C på vägen. Att få höra att en stärkt nån som mådde skit på jobbet, att jag var ihågkommen för att jag brytt mig och att C nu har ett riktigt bra jobb nån annanstans värmde mitt taskiga hjärta. Yes folks, I do have a heart!

Julspriten räddar julhelgen…

…rödvin och chips räddar helgen…

…och lunchen räddar.. magen?

Sen kom posten. Då fick jag se hur vården gav och hur den tog. Men ärligt talat är 220 spänn bara siffror och ganska lite pengar för att få sitt hjärta omstartat.

Ett frikort till vården kom med posten…

…liksom en vårdräkning.

Några möten och några knop arbetsmässigt gjorde jag, men klockan 15 loggade jag ut. Då hann jag med ett litet varv med dammsugaren innan jag duschade, svidade om och gav mig ut för att träffa ett par kompisar över en bit mat.

∼ ♦ ∼

Avslutningsvis… ett citat ur Maria Ernestams bok Den sårade pianisten. Som jag tolkar det handlar det om längtan efter uppmärksamhet och felaktiga beslut, två ständigt återkommande företeelser i mitt liv. Livet, som aldrig tycks bli klarare.

∼ ♦ ∼

Livet är kort.