Kära dagbok…

Det här ljuset har jag fått av nån som tänker på mig.

Jag tar det lugnt. Jag tar det jättelugnt. Jag tänker på mig. En del andra människor tänker också på mig. De som inte tänker på mig är väl såna som inte gillar mig – och såna tankar och människor klarar jag mig utan ju.

På söndagseftermiddagen softade jag på Main Street med katterna. Lucifer låg i soffan och på klätterpelaren i Salen och snarkade som en hel karl medan jag läste. Timmarna gick fort. Anna hade mycket att göra på jobbet, så jag fick upprepa min sms-fråga om hämtning. Hon ville bli hämtad och jag och bilen åkte runt till dess att hon klev ut från äldreboendet och hoppade in. Jag kör bilen för lite och det gör inte precis underverk för batteriet. Så ja. Jag tar alla ”körningar” jag kan – fast bara såna som jag vill. De som finns för mig finns även jag för. Dessa goda är lätt att ”hjälpa” tillbaka. De som har varit taskiga mot mig… tja, de är ju lite svårare att var snäll emot och stötta. Jag har inte riktigt… den förmågan i alla fall. Människa är jag, men långt ifrån fullkomlig.

Lucifer snarkade i soffan som det handjur han är.

Vi åt resterna av lördagens pulled turkey till middag på andra advent. Även den måltiden avslutades med ost och kex. Somliga fick dricka lite finare vin än andra eftersom andra puttade omkull glas med finvin. (Duken är avtorkningsbar och linneservetten tvättbar.) Dessert och kaffe intogs i Salen. Då låg en annan katt på kattkudden i soffan, Citrus. Vi hade den TV-sända Nobelfesten på i bakgrunden, men som vanligt satt vi mest och glodde i var sin mobiltelefon.

Kalkonrester till söndagsmiddag…

…och en ostassiett till efter.

Kaffe med dessert i Salen. Ny katt i soffan är Citrus,

∼ ♦ ∼

Jag gick uppför Carolinbacken utan att bli andfådd!

Idag var det upp till bevis för mitt hjärta. Jag skulle gå till jobbet och jag skulle jobba – som vanligt. Visserligen var jag trött i morse och hade kunnat sova mer och längre och så hade jag näsblod, men… Envishet är en egenskap jag besitter. Temperaturen låg runt nollan, så det var inte kallt, men det snöade lite. Dubbarna på vinterbootsen fällde jag in och ut beroende på var jag gick. Jag gick och jag gick. Och fantastiskt nog gjorde inte ens Carolinabacken mig andfådd!!! Det känns verkligen som om jag har fått livet tillbaka. Jag har också provat att gå ner till restaurangen på källarplanet på jobbet för att köpa lunch – och gå upp till plan tre igen. Det blir typ fem trappor ner och fem trappor upp. Och ja. Jag blev lite andfådd – sista trappan upp. Min fina husläkare svarade dessutom tidigt i morse på en fråga om medicinering som jag slängde iväg på 1177 igår kväll. Jag hade gjort rätt som fortsätter äta betablockerare, men halverad dos. Den nya medicinen innehåller samma ämne, så den plockar jag ut när den nuvarande är på väg att ta slut.

Jag fick OK av enhetschefen att strunta i andra delen av en utbildning idag. Det var en del mejl att gå igenom. Vidare hade jag tre avstämningsmöten. Vid två av dem kunde jag strålande glad berätta hur bra jag mår. Sen blev det lunch och den blev ungefär som luncherna på jobbet förra veckan, fast med en annan bok.

Sedvanlig jobblunch, men med en annan bok än förra veckan.

Eftermiddagen passerade och jag läste och besvarade alla mejl jag skulle – och skickade några dessutom. Jag glömde inte att stänga av autosvaret på mejlboxen, friskanmäla mig eller att kontakta växeln och säga att jag är i tjänst igen. Men mina omtänksamma arbetskamrater tyckte att jag skulle gå hem lite tidigare, så det gjorde jag. Fem minuter…

Anna hade också varit omtänksam och lagat matlådor till sig och mat till oss. I kväll bjöd hon på stekt kycklingkorv och dito potatis samt grönsallad. Jag stekte två ägg till och knäckemackor var gott att knapra på. Kolla portionen!

Anna hade stekt kycklingkorv och potatis till kvällsmat, jag stekte ägg för att komplettera.

∼ ♦ ∼

I morrn ska jag till husläkarmottagningen igen för samtal. Det gjorde mig lite ledsen sist. Förhoppningsvis gör det mig inte lika ledsen nu. Och förresten vågade jag kolla hjärtfrekvensen igår, för andra gången efter konverteringen. Första var precis efteråt. Det slog…

72 – 72 – 72 – 72 – 72 – 72 osv.

och staplarna var helt regelbundna fjälltoppar. Det känns som magi!

∼ ♦ ∼

Avslutningsvis… alla kan inte vara nöjda med allt och vissa saker har jag lust att starkt ifrågasätta. Som det här att vi ska göra på gammalt sätt fast det är nytt – nu har vi chansen att förändra nåt. Men så är det och efter en kort diskussion kom en och annan till insikt om att det är smart att välja sina strider. Om viljan att förändra det väsentliga inte finns, är det meningslöst att en minoritet försöker göra det. Den som vill ställa till det kan alltid öppna sin adressbok och kontakta en och annan från sitt förflutna. Vilken grej det skulle vara!..

∼ ♦ ∼

Livet är kort.