Kära dagbok…

Måndagskvällen blev kall. Kvicksilvret kröp ner till minus nio. Jag vilade efter maten, softade i fåtöljen med min bok. Tisslingarna ägnade sig åt avancerat soffhäng.

Soffhäng med Tisslingarna, det vill säga Lucifer och Citrus, igår kväll.

Det enda som hände var att Lucifer vände på sig. Snacka om manspread!

Lucifer manspreadar.

Jag erbjöd mig att hämta hem Anna i bil efter avslutat arbete. Det var kallt när jag gick hem, men, som sagt, ännu kallare blev det. Hon tackade ja, för hon var lite trött – helgarbete där personalstyrkan inte är full tar på.

∼ ♦ ∼

Vinter på Österplan och i allén.

I morse var det ett riktigt skitväder. Det var lite varmare, bara runt fyra minusgrader, men det snöade ymnigt. Jag tittade ut mot Österplan. Allén och parkeringen var snöfyllda. En och annan bil var rejält översnöad.

Och värre blev det. Efter nån timme såg en inte slottet från jobbfönstret, så mycket snöade det. Det var inte många som lyckades ta sig till jobbet. Jag har tur, jag kan gå, även i snöyra. Det fanns stollar som cyklade idag. Nåt cykelväder var det inte. Många på min avdelning jobbade hemifrån – eller de syntes inte ens i Zoomrutan på morgonmötet. Kanske var de helt insnöade. Jag är evigt tacksam att jag inte pendlar i alla fall.

När jag kom till jobbet gick det att se slottet från jobbfönstret.

En timme senare såg man det inte.

I väntrummet.

Med två inställda möten idag hann jag fixa lite med en text samt bilder. Jag pratade med några arbetskamrater på en annan avdelning. Och före lunch gav jag mig ut i ovädret till min husläkarmottagning för samtal. Vädret var vidrigt och det var inte plogat, men fram kom jag och jag var på ganska gott humör.

Eller jag var inte orolig eller så. Men efter samtalet kändes det tungt. Jag insåg plötsligt hur mycket jag har att vara ledsen över, inte bara sånt som händer nu utan även sånt som hände ”igår”. Mer än så tänker jag inte skriva om samtalets innehåll. En ny tid är bokad om ungefär två veckor, det vill säga efter elkonverteringen av hjärtat.

Vi, inklusive jag själv, säger så ofta att ”vi ska göra det och det, vi ska ses sen”. Sen, typ när mitt hjärta är fixat. Vad händer om det inte finns nåt sen för vissa av oss? Det existentiella, som en mig närstående chef sa igår, bör man konfrontera. (Nämnda chef säger för övrigt ofta bra saker. Senast att det vore bra att ha godis på avdelningen, hörde jag genom korridoren.)

Jag åt i alla fall lunch sen, när jag kom tillbaka till jobbet, och läste en stund. Boken gav mig ro, den är bra. Louise Penny kan det här med spänning i kombo med torr humor. Hon och Elly Griffiths.

Jobblunch med spänning och humor efter samtal.

Efter lunch jobbade jag med artikeln om den sista pristagaren. Alla mina texter är nu klara och översatta, foton levererade och bildval gjorda. Allt är redo för publicering – som min arbetskamrat Stora A antagligen får göra när jag är på sjukhus. Jag korrekturläste också det interna nyhetsbrevet som Stora A har jobbat med hemifrån idag.

∼ ♦ ∼

Anna hade köpt Korgtassens fisksoppa och bröd till middag. Så gott!

I kväll har vi ätit fisksoppa från Korgtassen och bröd som Anna var ut och köpte tidigare. Soppan är verkligen urgod, men jag åt för mycket och fick ont i magen.

Eller… jag har haft ont i magen hela dan. Nu vet jag att det inte är nåt fel på magen mer än gallan och gallan var inte problemet idag. Gissningsvis är det medicinerna som spökar. Eller möjligen känsliga ämnen som berördes under ett och annat samtal idag. Jag har fått en del frågor och gett en del svar. Svaren jag gav visade på det jag egentligen redan visste. Men att höra mig själv säga det, konstatera, var ett stort framsteg, trots att det är mycket svårt, ledsamt och kanske orsakade just… magont. (Det minsta av mina problem just nu. Och värre ska det bli.)

∼ ♦ ∼

Livet är kort.